Beslutsamt klyver jag det glittrande vattnet med ett första paddeltag. Kajaken tar fart och glider framåt. Framför mig vilar Svärdlången, en av Dalslands alla klarvattensjöar som ligger nedsjunkna mellan skrovliga berg och mörkt gröna skogar. Dalsland-Nordmarkens sjösystem består till största delen av just sådana här djupa, långsmala sjöar som ofta ligger helt blanka. En dröm för nybörjare som vill paddla.
Under tre dagar ska jag och fotografen Linn ta oss norrut via sjösystemet, genom Svärdlången, upp i Västra Silen och vidare in i Östra Silen. Att ljudlöst glida utmed strandkanten är förstås ett oslagbart sätt att uppleva den dalsländska naturen. Sittandes i kajaken känner man den tunga doften av barrskog och jord och kan lyssna till det euforiska fågelkvittret som stiger från lövträden. Härifrån finns också chans att få se en skymt av skygga bävrar och upptäcka älg eller rådjur som släcker törsten vid strandkanten. Helt enkelt ett perfekt sätt att komma riktigt nära vildmarken. Frågan är om det kommer att vara värt de utmaningar som äkta friluftsliv innebär.
För bara att lirka sig ner i en kajak som kränger till vid minsta felbelastning kan vara en prövning. Redan vid rastplatsen i Skåpafors funderade jag ängsligt över hur det skulle kännas att kantra och sitta fastklämd i en uppochner-vänd kajak. Hur tar man sig ut då? Till slut lyckades jag dock grensla kajaken, försiktigt sänka ned rumpan och därefter vika in benen i sittbrunnen.
Nu tar jag sikte på en punkt på andra sidan sjön och försöker hålla rak linje. Det går hyfsat, om än långsamt. Fotografen Linn, däremot, paddlar fort men med svajig styrsel vilket får henne att sicksacka fram och tillbaka framför mig. På något sätt gör det att vi håller jämnt tempo. Med sin teknik kommer Linn dock att paddla dubbelt så många kilometer som jag. Vad hon inte vet är att hon i natt ska vakna upp i tältet med en träningsvärk som får henne att tro att ”armarna håller på att trilla av”.
Det finns giltiga ursäkter till att man aldrig idkat den här typen av avancerat friluftsliv. Själv har jag visserligen dalsländska rötter och har tillbringat alla mina somrar här – men inte med tält och trangiakök. Tvärtom känns det ibland som att vildmarksäventyr är förbehållet rejäla friluftsmänniskor med källaren full av dyra Haglöfsunderställ, fyrmannatält och välanvända vandringskängor. Människor med seniga muskler, brunbrända kinder och ett oantastligt humör. Sådana som med lätthet gör upp en eld utan tändvätska och som obekymrat utför alla sina behov i en skogsdunge.
Lär sig vad man måste
Men om man bara är en vanlig Svensson, med sommarstugesomrar och flygplansresor i bagaget, kan man ändå ge sig ut på friluftssemester?
Det är det vi ska ta reda på.
Efter att ha paddlat i tre timmar har vi fått blåsor i händerna och rödbrända armar men glädjande nog bättre styrsel på kajakerna. Kroppen tycks på egen hand luska ut hur man ska manövrera paddel och kajak för att snabbast förflytta sig framåt. Att vi gjort en tabbe och packat ner vattenflaskorna så att vi inte kommer åt dem gör ingenting. Så här långt norrut är vattnet i de dalsländska sjöarna så rent att det går att dricka. När törsten kommer, stoppar man bara en kupad hand i sjön och sörplar i sig.
Vid Svärdlången finns vissa begränsningar i allemansrätten och man får bara övernatta vid lägerplatserna, så vi tar sikte på en sådan. Den vi valt ut ligger vackert i en glänta. Där finns inte mycket mer än enkel eldplats och lite ditsläpad ved så nu gäller det att bemästra vildmarken och ordna dels mat, dels husrum.
Det man inte gjort förut, kan man rimligen inte och måste därmed lära sig. Hur ska man annars veta hur mycket sprit som är lagom att fylla stormköket med? Eller att de moderna tältens konstruktion genomgått en smärre revolution sedan skolutflykterna på mellanstadiet? Jag får fylla på mer sprit ett par gånger för att vattnet ska börja koka, Linn måste klura lite innan det lånade moderna tältet står upprätt. Men faktum är att när man är tvungen lär man sig fort. Och även om vissa saker, som fällkniven, förstås underlättar fungerar de amatörmässiga sakerna vi packat ned. Man kan dricka ur picknickvinglas i plast och äta ur kitschigt blommiga plastbyttor.
Vårskriket vill ut
När vi till slut traskar stigen ned till den lilla stranden känner vi oss rediga och rejäla. Det finns mat, det finns sovplats och jag har till och med varit förutseende nog att fixa en kylanordning av upphittat snöre till två av de fyra folköl vi gjort plats för i packningen. Nu fiskar vi nöjt upp burkarna. Medan solen sänker sig äter vi middag, sittandes vid strandkanten. Den här timmen är kanske dygnets härligaste och Dalsland är bedövande vackert. Ljuset som vältrar sig över grantopparna är varmt gult och insjövattnet kluckar lugnande. Överkokta makaroner med tonfiskröra har aldrig smakat bättre.
När vi nästa morgon klättrar ner i kajakerna är det med nytt självförtroende. Fotografen har haft det tufft med träningsvärken, visst, och ryggarna är stela efter ronden med liggunderlagen. Men helt plötsligt känns det inte alls lika ostadigt.
Efter ett tag infinner sig känslan av att kajaken faktiskt är en del av mig. En ny, smidig kroppsdel som samarbetar och gör som hjärnan vill. I flytvästens bröstficka har jag placerat kartan, snyggt hopvikt i en plastpåse, och i kapellets lilla förvaringsutrymme ligger en påse fylld med torkade aprikoser och mandlar. Plötsligt känns alltihop nästan proffsigt. När en grupp danska barnfamiljer med tveksam teknik möter oss i klumpiga kanadensare sträcker jag på ryggen, tar extra rejäla paddeltag och ler ett generöst leende åt de gladlynta kanotisterna. Får jag inte till och med beundrande blickar som svar?
Sedan är det dags för paus igen, magarna kurrar och svetten rinner. Just att pausa är en vals man snabbt lär sig: in till kanten, upp och stå, dra upp kajakerna på land. Fram med packningen, tända stormköket och så upp i skogen och kissa. Tvätta händerna i sjön, laga mat, koka kaffe. Det tar ett tag innan man får drösa ner på klipphällen och tugga i sig matsäcken, den här gången stekt vegetarisk sojakorv med bröd och ketchup. Vi sitter där och filosoferar, konstaterar att en flaska Johnny’s senap nog hade fått plats i packningen, funderar över om det inte hade varit värt att ta med ett sexpack folköl i stället för bara fyra. Doppar tårna i vattnet. Dricker snabbkaffe och borstar bort rödmyrorna från benen.
Efter lunchen badar vi. Det är härligt kyligt och väcker trötta muskler till liv. Ovanför är himlen försommarblå, insjövattnet doftar mättat av skog och innanför bröstkorgen känns det som att Ronja Rövardotters vårskrik vill ut. Det är egentligen ingen ologisk referens. Just från den här platsen är det bara fyra mil fågelvägen till berget Sörknatten, där stora delar av Tage Danielssons film om Ronja spelades in.
Sabotage märks fortfarande
Lappland kallas ofta för Europas sista vildmark, Dalsland kallas i sin tur Europas närmaste vildmark. Och även om Dalsland inte är lika avlägset exotiskt som norra Sverige, finns likheter. Det lilla landskapet består av glesbygdskommuner som kämpar mot avfolkning och på många små bruksorter har industrierna dragit sin sista suck. Samtidigt gör det att landskapet präglas av en behaglig enslighet. Till skillnad från grannlandskapet Bohuslän, vars kust är hårt exploaterad, skymtar enbart någon enstaka brygga eller enkel sommarstuga vid sjöarnas strandkanter. Här finns lugnet, ensamheten och friheten.
Vid Skifors gör vi dagens första lyft. Vi provar först att bära kajakerna i befintligt skick, men kommer inte långt innan de känns orimligt tunga. Vi tänker om, packar ur och får dessutom hjälp av en snäll man från Orust som är här och campar med sin fru. Medan vi bär de tomma kajakerna, tar han vår packning och snabbt och lätt kan vi kliva i nästa sjö: Västra Silen.
Här skedde förra året ett stort sabotage mot en fiskodling. Ett antal kassar med odlad regnbågslax skars sönder, flera ton fisk vällde ut i sjön och redan efter några dagar hade försäljningen av fiskekort ökat rekordartat. Sjön är fortfarande ovanligt rik på lax – och det märks. Stränderna i Västra Silens södra spets kantas av sportfiskare, många av dem med flera spön, och i elstängslen ovanför oss dinglar mängder av felkastade fiskedrag.
Det hinner vi dock inte fundera särskilt länge över för plötsligt växlar vädret. Himlen blir med ens mörkgrå och det mullrar olycksbådande ovanför våra huvuden. Vi paddlar in till kanten, tar på oss regnjackor och tror att vi väntat ut ovädret när vi en kvart senare ger oss av igen. Men när vi väl tagit oss ut på öppet vatten för att nå sjöns andra sida återkommer åskan med ny styrka. Smällarna är så kraftfulla att de känns i kajakernas bottnar och medan blixtarna lyser upp himlen ändrar vi snabbt planerna och börjar frenetiskt paddla mot första bästa lägerplats. Snart kommer också regnet. Tunga droppar fyller luften omkring oss och piskar upp vattenytan. När vi når strandkanten och skymtar vindskyddet drar vi en lättnadens suck.
Folköl, kex ch vitmögelost
Kanske är det just det här som är både avskräckande och lockande med naturen: den går inte alls att kontrollera. Har man inte tidigare hyst någon respekt för vädrets makter, gör man de definitivt ensam i en liten kajak på öppet vatten när åskan går. Det är bara att foga sig, krypa in i vindskyddet och vänta på att det ska vända. För vänder, det gör det alltid. Inom kort upphör regnet. Med ens är gläntan fylld av sol och luften känns snart tropiskt fuktig. Det har hunnit bli sent på dagen så vi bestämmer oss för att övernatta. Redan nu tycks vi har fått en viss rutin. Att slå läger och laga middag går plötsligt fort: efter bara två dagar arbetar vi effektivt och samspelt.
Ett par timmar senare sitter vi på klipporna med folköl, salta kex och en tillknölad vitmögelost. Över vattenytan drar sjok av lätt vit dimma. Det är så stilla att vi kan tjuvlyssna på samtalen som förs mellan människorna på de små fiskebåtarna som passerar ute på sjön. Hur ofta sitter man så här nuförtiden? Helt stilla, stirrandes på en kvällshimmel som långsamt färgas rosa medan hjärnan får bearbeta alla intryck.
Stunden är värd vartenda paddeltag.
Våra bästa erfarenheter:
• Lägg sådant som du vill komma åt under paddelturen nära dig. När du väl är i vattnet är det svårt att ändra position utan att kajaken kränger till. Tänk på att allt blir blött av stänket, lägg till exempel kartan rättvikt i en liten plastpåse.
• En kajaktur kan se ut på många olika sätt: livlig med många slussar, mer stillsam eller kombinerad med vandring eller dressincykling. Be uthyraren att göra upp en rutt efter dina önskemål och förutsättningar.
• Packa i små enheter och lägg allt i vattentäta påsar. Det finns en liten risk att man välter och då blir allt blött. Fundera på vad du kommer att behöva vid nästa paus och lägg det överst.
• När du ska lyfta kanoten längre sträckor, ta ut den tunga packningen.
• Strunta i allt vad hygien är. En necessär behöver egentligen bara innehålla tandborste, tandkräm, solfaktor, toalettpapper, plåster till blåsorna och eventuella mediciner.
• Har du ingen bra outfit? Använd vanliga träningskläder. Tights och tröja i funktionsmaterial fungerar fint.
• Köp inte dyr utrustning i onödan. Vi hyrde kajaker och stormkök och lånade vattentäta packsäckar, liggunderlag och sovsäckar, underställ, fällkniv och tält.
Spännande stopp på vägen
Konst i bruksmiljö
Det nedlagda pappersbruket Fengersfors har tagits över av konstnärskollektivet Not Quite. I de gamla industrilokalerna finns de stora maskinerna kvar sida vid sida med utställningar och ateljéer. På området finns också en utsökt bistro, bageri med surdegsbröd och hembakat knäcke och en butik där du kan handla konsthantverk.
www.notquite.se
Fabriksvägen 2, Fengersfors
Härligt herrgårdshäng
Baldersnäs Herrgård ägs inte längre av Göteborgsprofilen Ingvar Oldsberg men herrgården och den omgivande engelska parken är minst lika värd ett besök ändå. Här arrangeras operashower, veteranbilsutställningar, kanotmaraton och löpartävlingar och dessutom kan man äta och dricka gott.
www.baldersnas.eu
Baldersnäs 22, Dals Långed
Fler Spännande stopp
Matrally
Föreningen Dalslandsmat består av lokala matproducenter. Det de kallar Matrally är en karta över landskapets lokala matupplevelser. Till exempel guidar kartan till Hamrane bak- och kaffestuga där man fortfarande serverar den traditionella dalslandskakan, bakad på gammalt vis i stenhällsugn och serverad med smör och riven ost.
www.dalslandsmat.se
Ingenjörskonst
Akvedukten i Håverud är en av Dalslands största sevärdheter. Konstruktionen är fascinerande, med en akvedukt i form av en fritt hängande bro där vattnet leds i en lång plåtränna ovanför forsen. Här kan man köpa delikatesser från Håfveruds rökeri eller äta Brasseriets berömda fisksoppa medan båtarna passerar på Dalslands kanal.
www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud
Akveduktvägen 3, Håverud
Uthyrare och andra tips:
Silverlake camp & kanot
www.silverlake.se
Kajaklodge
www.kajaklodge.se
Canodal
www.canodal.com
Nordmarkens kanotcenter
www.nordkanot.se
Dalslands kanal:
www.dalslandskanal.se
Guideboken Kanotland innehåller både kartor, fakta om lägerplatser och information om Dalsland djur och naturliv. Kan beställas på info@dalslandskanal.se.
