Ett nytt liv i paradiset

Först hörs bara bilstereon. Socarytmerna får revbenen att fladdra medan Carlius Charles mimar att han ska byta upp sig till starkare högtalare.

När vi rullar in i det lilla samhället Grande ­Rivière slår han av musiken och låter fågelljud fylla öronen. Det är aldrig tyst på Trinidad. På kvällen cikadorerna, på natten grodorna med stämmor grova som sandpapper. Och däremellan bilar på tomgång med högsta volym och öppna bildörrar.

Carlius är gift med svenska Malin och tillsammans driver de ekologiska Acajou, ett hotell som ligger på öns nordkust, just där sötvattnet från floden möter de vita gässen från Karibiska havet.

Vi slänger snabbt in våra väskor i en bungalow av mörkt regnskogsträ och hoppar ut från verandan för att gena mot vågorna. Men gräsmattan är svårforcerad och full av stora hål. Det hänger ihop med krabbsoppan på menyn i Acajous restaurang ”Lime in”.

Hundarna Eddie och Charlie älskar att fånga krabbor som byggt bo på gårdsplanen, även om Charlie måste titta snett eftersom han förlorat ett öga i slagsmål med en myrslok. Det kan bli storslam när de går på jakt och ”ju mer lokalt desto bättre” är tanken bakom menyn på Lime in. Fiskare från grannbyn bestämmer dagens utbud av haj, red snapper eller king fish. Eddie och Charlie står emellanåt för soppan.

Krabbor och fisk kan man dra upp när som helst. Det är annorlunda med grödan. Växter som ska bära frukt bör sås vid nymåne, medan gräs och buskar ska trimmas i nedan. Träd ­fäller man när månen är en liten, liten skära. Det finns mycket magi omkring livet på Trinidad och fruktbarheten är påtaglig. Men den tas inte för given.

Därför blev det också stor uppståndelse när sköldpaddan kom till bröllopet. Malin och Carlius gifte sig för tre år sedan på stranden. Från mars till augusti är just den här stranden världens mest besökta äggläggningsområde för leatherback-sköldpaddor och under säsong besöker över 5 000 djur kläckningsplatsen nattetid.

Bröllopet stod mitt på dagen, men ändå kravlade en kraftig hona upp, grävde en grop alldeles intill altaret och lämnade sina ägg utan att låta sig störas av gästerna. Ett mer lyckosamt tecken hade Malin och Carlius inte kunnat önska sig. Så har de också välsignats med en liten Emma (det blir en bättre historia om man förtiger att hon redan låg i magen vid vigseln).

Malin kom till Trinidads huvudstad för fem år sedan, som en del i sin molekylärbiologiska forskarutbildning. Hon var intresserad av ekologisk odling och upptäckte snart byn Grande Rivière i slutet av den sönderfallande väg som sträcker sig längs nordkusten. När studietiden var över hade hon skaffat vänner på plats och bestämde sig för att köpa en bit mark som var till salu.

– Jag drömde om en organisk kakaoplantage. Kakao går att odla i regnskogen utan att man skövlar, jag tycker mycket om den idén, berättar Malin.

Hon träffade Carlius från trakten och de bestämde sig för att röja egen mark och bygga ett hus intill floden. Malin var kär.

– Han var ju så bra på att klättra i kokospalmer. Med raka armar och ben, tjugo meter upp i luften utan att tveka.

På den tiden fanns inget mobilnät i byn. När Malins föräldrar ville ha tag i henne fick de ringa till ett hotell som skickade en liten kille på cykel upp i djungeln för att hämta henne. Rinnande vatten och el var bekvämligheter som de skaffade först efter att Emma hade fötts.

Ändå är det lätt att förstå vad som fick Malin att låta sina rötter gro i Grand Rivières bördiga jord. De vita vågorna på morgonpromenaden är som hårdvispat latteskum kring vristerna, här finns kolibris, stjärnfrukter, eldflugor, medicinalörter, bananer och cashewnötter. Byn ligger i en vik som skyddas av höga lummiga berg och vattnet i kranen går att dricka.

Drömmen om kakaoplantagen blev i stället ett ekologiskt hotell. Malin och Carlius fick chansen att ta över en samling bungalows och har sedan dess arbetat på att få dem i det skick de vill ha dem. Grönsakerna till restaurangen ­odlar de själva utanför sitt hus och Malins senaste upptäckt är en naturlig olja som fungerar som bekämpningsmedel. Alla tak är omlagda med helt återanvända material, flaskvatten är bannlyst och förra vintern satte de upp solceller som gör gästhusen självförsörjande. Malin skissar på ett eget avloppssystem också, men det ligger längre fram i tiden.

En dag hänger en till synes organisk man på infarten till Acajou. Han har långt grått skägg i tovor och påminner om en bit bark med en guldtand i mitten. Det är Lakatan, en av traktens profiler. Han bodde under åtta år på 1970-talet i djungeln i kollektivet Mother Earth med ambitionen att leva helt ”rent”, i samklang med naturen.

Han står numera till tjänst som guide och tar oss med på en dagstur förbi några av de hus där han fortfarande övernattar ibland tillsammans med sin kvinna (Mother). Vi vandrar också till den lagun där fyra av deras barn döpts (till Life, Djungle, Nature och Arising) och till det vattenfall Lakatan fått uppkallat efter sig. Där svalnar regnskogens ständiga fukt och man kan låta floden strila över huvudet medan ­solen sticker spjut genom gröna blad högt uppe i trädkronorna.

Mother Earths isolerade (och nakna) liv var tillräckligt uppseendeväckande för att locka dit en brittisk antropolog som skrev en avhandling om gruppen. Den ligger inbunden på Acajous soffbord.

Men att ta sin mark från regnskogen är inte bara en rättighet för egensinniga sekter, det kan vem som helst göra. Varje medborgare i Trinidad och Tobago har rätt att röja en egen tomt och slå upp ett hus, om han så önskar. Sedan tillhör det den som först hävdar sin rätt.

På så sätt har de flesta på landsbygden tillgång till frukter och grönsaker så att de åtminstone får mat för dagen. För det växer fort. Det påminner om Jurassic Park i sin abnorma växtkraft. ­Bambun kan sticka iväg en meter på ett dygn, bönor och sallad skördas dagligen. Sticker man ned en pinne i jorden så börjar den grönska och sätter man en majskolv i en grop har man en ny frukt på några veckor. Naturen ligger hela tiden och trycker mot människans gränser.

– Vi har problem i vårt gästrum med fåglar som smiter in. De bygger bo i sängstommen och bajsar på överkastet, berättar Malin.

Om hörnet har hon tarantellor, ormar, giftiga tusenfotingar, oceloter och myrslokar, också de en del av den kraftfulla miljön.

Kokerskan på ”Lime in” tycker inte att det är något Jurassic Park, snarare Edens Lustgård. Liksom de flesta här är hon djupt troende och oerhört tacksam över att Gud låtit just henne och hennes landsfränder få leva i paradiset på jorden.

Kokerskan hinner berätta en hel del om likheter mellan bibeln och Grande Rivière till morgonkaffet. Hon är bra på limin’, en företeelse som inspirerat till restaurangens namn (Lime in) och som är vad folk i Grand Rivière ägnar sig åt allra mest. Limin’ [lajmin] är att hänga. Umgås i en mindre grupp, ta det lugnt, prata skit.

Malin är inte så mycket för sådant, hon är lite för svenskt aktiv och handlingskraftig. När hon är ledig gillar hon att göra utflykter längs floden, tända en stor eld och lägga i brödfrukter som får steka medan hon, Carlius, Emma och de andra ljustrar kräftor med pannlampa. Och så tycker hon om att surfa tillsammans med sin make, surfandet utgör en liten fristad för gemensam tid. Annars har hon fullt upp för det mesta, hon höftar på att Carlius bytt ungefär tio blöjor under Emmas uppväxt. Föräldraansvaret ligger på henne.

Malin har valt att ta det onda med det goda, det finns delar av den karibiska traditionen som hon är mindre nöjd med. Vissa saker försöker hon förändra, annat har hon anpassat sig till.

För det mesta är Emma helt enkelt med. Det händer ganska ofta att Malin och Carlius bjuder hem gäster som stannar lite längre på hotellet. Då ansvarar Carlius för maten; kyckling som kokar i timtal, grillad grissvans eller kanske en iguana som han har fångat på bergssidan. Och färska grönsaker från trädgården förstås.

Vid infarten tänder han en brasa med grön bambu, stammarnas segment sprängs av värmen och blir ett gratis fyrverkeri. Medan grytorna puttrar, Emma letar kryp under soffan och vi beundrar en svindlande stjärnhimmel, öppnar Carlius bildörren och vrider upp volymen på max.

1/16

Josefin Olevik