Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

 Måns Hallqvist driver en egen resebyrå på Sardinien, den italienska ön som varit hans hem de senaste 25 åren.

Regnet tog Måns till solen och förälskelsen

Tänk om det inte regnat så förfärligt på Västkusten sommaren 1987. Då hade Måns Hallqvist förmodligen aldrig träffat Stefania Faedda och förälskat sig i henne.

Måns Hallqvist hade kanske bara känt till Sardinien för att Cagliari helt otippat vann italienska ligan i fotboll 1970 när han var 13 år. 
Nu har han bott på den bergiga Medelhavsön i 25 år.

Svetten svider i ögonen, temperaturen närmar sig 40 grader, men Måns Hallqvist trampar obesvärat på uppför berget Sella del Diavolo (Djävulens Sadel). Väl uppe möter en storlagen vy över Medelhavet och huvudstaden Cagliari. Byggnaderna i gamla staden trängs likt en flock getter på bergssluttningarna med den vackra basilikan på toppen.
Livsresan som tog sin början på järnvägsstationen i Köpenhamn 1987 har lett fram till att han numera leder vandringsresor för skandinaver. 
– Det är ett sätt för mig att betala tillbaka för allt Sardinien givit mig under åren. Det skapar jobb för sarderna samtidigt som svenskar och norrmän får leva som sarder för en vecka.

Måns stannar till vid en brunn som romarna grävde för att tillvarata de få regndroppar som föll. Sardinien är en ö med rik historia och ständig vattenbrist. 
Förutom att Måns har läst sardisk historia vid universitetet i Cagliari har han arbetat på ön i 25 år och på djupet lärt känna sarderna och deras kultur. Det har förändrat honom i grunden.
– Det är inte lätt att byta land och bli invandrare. Här råder helt andra spelregler. Man får anpassa sig, annars funkar det inte. 

Måns försummar inte chansen att vila en stund på stranden mellan alla vandringsturerna. Bild: Anna Rehnberg

Dags för fruktstund. Solmogna bitar av vattenmelon, aprikoser och persikor. Sista dagen på en veckas vandring och sista arbetsdagen för Måns på ett tag. Nästa morgon reser han och familjen till Sverige, som varje sommar.
I år blir det stort kalas för Måns fyller 60 år. Det tänker han fira i flera dagar med ett femtiotal inbjudna från Sardinien och ett femtiotal från Sverige. 
Släkt och vänner är en mycket viktig del i Måns liv.
– Här finns inte samma sociala skyddsnät från stat och kommun. I gengäld tar folk hand om familj och vänner. Även om folk arbetar 10–12 timmar per dygn tar de sig tid att umgås.
– Jag har definitivt blivit duktigare på att umgås och kommunicera med alla, säger Måns. Jag har också lättare att förstå att andra har det svårt. 

Naturligtvis startade inte Måns livsresa 1987. Den började 30 år tidigare i staden Borås. Måns var tidigt sportintresserad och spelade ett tag i Elfsborgs knattelag. 
– En gång elfsborgare, alltid elfsborgare, säger Måns med handen mot hjärtat.
1979 flyttade han till Stockholm för att studera till maskiningenjör. Han arbetade ett par år med olja och välling. 
Tack vare sin utbildning och sina språkkunskaper fick han jobb på en mekanisk verkstad i Cagliari. Då hade han och Stefania haft ett långdistansförhållande i fyra år. 
Måns hann avverka mineralvatten, läsk och vin också innan han började tröttna på de långa arbetsdagarna. Dessutom ville han kunna ta ledigt på sommaren för att åka till Sverige så att barnen, Emil och Claudia, fick lära sig svenska. 

Tillfälligheter gjorde att Måns startade eget med förstudier till vindkraftsparker.
– Jag har alltid varit intresserad av alternativa energier och kring 2000 var vindkraft mycket konkurrenskraftigt.
2008 slog den finansiella härdsmältan till och plötsligt vågade ingen satsa på något över huvud taget. Måns insåg att han behövde finna nya vägar att försörja sig på. 
Under ett besök i Sverige nämnde en vän att vandringsresor var populärt. För friluftsintresserade Måns, som helst tillbringar så mycket tid utomhus som möjligt, väcktes en tanke. Sardinien med sin vackra natur, sina gästvänliga människor och autentiska kultur, tänk att få visa detta för frusna nordbor. Måns startade resebyrån Mitt i Medelhavet 2012. Hittills har det gått över förväntan.
– Jag känner mig som en brobyggare mellan Sardinien och Norden, menar Måns. 

Vi har kommit ner till stranden och Måns och vandrarna kastar av sig svettiga kängor och kläder och springer ut i de svalkande vågorna. En syn som inte hade varit möjlig om det inte regnat så mycket sommaren 1987. För i Köpenhamn stod tågluffaren Stefania före honom i kön till turistinformationen. Han hjälpte henne med den tunga ryggsäcken. 
Samma tjej väntade på busshållplatsen för att ta sig till det privata rum hon hyrt med en väninna. Måns och hans kompis lyckades övertala damerna att det var mycket roligare och mer internationell stämning på vandrarhemmet. 
Stefanias ömma moder hade förmanat sin dotter att inte tala med främmande män, men väninnan tyckte det lät intressant. Och resten är faktiskt historia. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.