Rebecka Raija Jarnberger har flera gånger berättat om mordet på sonen Billy. Nu har det gått två och ett halvt år sedan det brutala våldsdådet. Mordet är lika närvarande nu som då och behovet av att prata om Billy är stort
– För mig är det jätteviktigt att prata om Billy och det fasansfulla som hände honom. Det är nödvändigt för att kunna läka. Men många blir rädda och tror att det ska riva upp sår. Jag är redan så uppriven som man kan bli. Jag kan inte bli mer ledsen. Det finns inga fler sår att riva upp. Ingenting blir värre av att prata om Billy.
Rebecka sitter vid köksbordet hemma i lägenheten i Borås och berättar om hur Billy togs ifrån henne och familjen på det mest fruktansvärda sätt. Hon pratar om saknaden och beskriver ett liv som aldrig mer blir sig likt. Framför henne ligger ett exemplar av boken ”Billy blev 28 år” (Grantz Förlag) som kom i slutet av november förra året. På omslaget sitter Billy lätt tillbakalutad i soffan med mjuk blick mot kameran och ett lite snett leende. Bilden återfinns på flera minnesplatser i hemmet bredvid tända ljus och minnessaker.
Rebecka berättar att hon var i chock efter mordet. Det gick inte att ta in vad som hade hänt.
Och sedan de smärtsamma rättegångarna då hon tvingades sitta öga mot öga med mannen som mördat hennes son. Det var en kaosartad tid och sorgen sattes på paus.
– Första året kunde jag inte sörja. Det var så mycket som hände och så många praktiska saker som skulle lösas. Först när allt det praktiska och rättegångarna var över förstod både hjärta och hjärna att Billy aldrig kommer tillbaka. Den insikten kan knocka mig fortfarande.
Livlös i en blodpöl
Billys dödsdag fastställdes till den 8 augusti 2018. Några dagar tidigare hade han sovit över i barndomshemmet i Borås och fick skjuts till jobbet nästa morgon. Sedan blev det tyst från Billy. Både Rebecka och hennes exman försökte nå sonen på mobilen, men fick inget svar. Det var inte likt 28-åringen att inte höra av sig. På eftermiddagen den 10 augusti åkte pappan därför till Billys lägenhet med extranycklar i fickan. Synen och lukten som mötte honom glömmer han aldrig, berättar Rebecka. På parketten låg deras son livlös i en blodpöl med flera yxhugg i nacken. Gärningsmannen, en 23-årig kille och avlägsen bekant till Billy, greps några dagar senare. Billy hade attackerats med en yxa när han satt vid datorn med ryggen mot mördaren. Inget tydde på strid i lägenheten. På bordet stod två urdruckna kaffekoppar. Gärningsmannen dömdes till åtta års fängelse för dråp, men i hovrätten skärptes både rubriceringen och straffet till tolv år för mord. För Rebecka och familjen är det ingen upprättelse, snarare ett hån efter allt vad de har gått igenom.
– Mördaren är ute om fem år. Då kan han leva ett vanligt liv medan vi får gå till Billys grav och leva med vår livslånga sorg. Jag orkar inte ens tänka på hur det kommer att kännas när mördaren släpps.
– Som brottsoffer är man helt utlämnad och maktlös, fortsätter hon. Man få får klara sig själv så gott man kan fast man är i chock och lever i ett kaos. Det är så mycket att ta hand om, inte bara begravningen. Man står helt ensam och får navigera på egen hand fast man knappt orkar borsta tänderna eller sätta igång kaffebryggaren. Samhället borde ta ett större ansvar för brottsoffren.
Rebecka vill understryka att målsägarbiträdet som familjen tilldelades under rättegången var ett stort stöd, liksom kontakten med medlemmar i föreningen RAV (Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade), där alla delar erfarenheten av att ha mist en anhörig i dödligt våld.
Glad och godhjärtad
Vi pratar om Billy en stund. Rösten får ett lättare tonfall. Rebecka pratar kärleksfullt om en son som hade glimten i ögat, godhjärtad och alltid glad. En ung man som var en hängiven Manchester United-supporter och som var noga med att varje kopp kaffe skulle vara en njutning. Hon minns hur Billy som tolvåring hoppade av glädje för Rebeckas skull när hon kom in på en utbildning till perukmakare.
Det hände alltid saker kring honom. När han var 14 blev han sjuk och opererades för en hjärntumör och fick senare problem med njurarna. Han tillfrisknade och hela sitt liv förblev han glad, positiv och känslosam.
När Rebecka fick beskedet om att Billy var mördad slogs tillvaron i spillror. Samma kväll började hon skriva i dagboksform och formulerade i den stunden ett löfte om att aldrig sluta prata om Billy.
– Det har varit tungt att skriva. Ibland har jag inte orkat och inte hittat orden. Det är ett tungt ämne. Men att skriva har varit nödvändigt. Att minnas och komma ihåg vad som hände är en viktig del i den läkande processen. Det har varit jätteviktigt att kunna gå tillbaka och läsa för att kunna förstå vad som hänt. Det är viktigt för att komma vidare i sorgen.
Kärleken till ett barn
Men boken beskriver inte enbart konsekvenserna av ond bråd död.
– Allt är inte tungt och svart. Det är också en bok om kärleken till ett barn som dog, förklarat med mina ord. Det känns också som att jag har fått upprättelse genom boken och att Billys minne lever vidare. Den öppnar också upp för samtal om det som har drabbats oss och om vilka konsekvenser ett så brutalt mord får. Vi måste våga prata om det. Jag har märkt att andra vågar vara mer öppna nu när de vet om boken. Jag är väldigt stolt över att jag har skrivit den.
Några dagar senare ses vi på S:t Sigfrids griftegård i södra Borås. Här vilar Billy i en vacker glänta intill en porlande bäck. Rebecka kommer hit ofta för att samla sig en stund, tända ljus och göra fint. Graven är en av flera platser att minnas sonen på. Vid uppfarten till barndomshemmet har Rebecka och exmaken planterat ett körsbärsträd där ett ljus alltid brinner till Billys minne. Hon återkommer till hur viktigt det har varit för henne att ta del av allt som hänt Billy. Även det tyngsta och svåraste. Därför närvarade hon vid rättegångarna, såg de sekretessbelagda bilderna från mordplatsen och tog farväl av sin son i ett avskedsrum på sjukhuset.
– Vi ville att avskedet skulle bli så värdigt som möjligt. Billy såg så annorlunda ut. Stygnen efter huggen syntes. Det var fruktansvärt svårt och något av det värsta jag har varit med om. Men jag ångrar det inte. Vi lade blommor i kistan och det blev ett mycket värdigt avsked av vår älskade Billy. Jag har varit med honom hela vägen och det är jag så tacksam för.
Läkande samtal
Ibland är det tungt att prata om Billy, som nu. Det känns skakigt, säger hon, men det är ett läkande samtal som är viktig för att bearbeta traumat. Med tiden har det blivit lite lättare att leva med saknaden efter sonen.
– Tiden läker inga sår, men den hjälper mig att klara av att leva med insikten om att Billy inte längre finns.
Rebecka Raija Jarnberger
Ålder: Fyller 60 år i februari.
Bor: Borås
Familj: Gift, två söner, en i livet och Billy som är död.
Intressen: Skriva och måla.
Aktuell: Med boken "Billy blev 28 år", Gtantz förlag.