För många är hon rätt och slätt känd som Becks dotter. Hon har spelat Inger i alla filmer sedan 1997, dottern till Sveriges mesta kriminalare Martin Beck. Så många som 26 långfilmer har det hunnit bli. På stan sneglar folk ibland och viskar, hon läser på deras läppar:
– ”Becks dotter”. Det är roligt att vara dotter när man är 45! Jag tycker att det är gulligt, säger Rebecka Hemse och fortsätter:
– Beck har varit en trygghet och en glädje att återkomma till. Det är också som en liten dokumentation av mitt åldrande. Det är fantastiskt att kunna gå tillbaka och göra nedslag i alla ens olika åldrar.
Lång teaterkärlek
Rebecka Hemse är uppvuxen i den antroposofiska rörelsen i Järna. Hon gick i Waldorfskola, vars pedagogik tillåter att konstnärlig och intellektuell utveckling väger lika tungt. I den miljön låg teater nära till hands för Rebecka, som tidigt drogs till gestaltande uttrycksformer.
I stället för en traditionell scenutbildning började hon på den nyskapande Teater Galeasen i Stockholm.
Rebecka Hemse
Fyller: 45 år den 4 augusti 2020.
Gör: Skådespelare och regissör.
Bor: Vid Odenplan i Stockholm.
Familj: ”Stor, med många förgreningar. En ursprungsfamilj, en med mitt barn, en med den jag lever tillsammans med, en med alla barn i mitt liv, och även alla föräldrar till dessa barn. En teaterfamilj, och en familj med mina närmsta vänner.”
Så firar jag födelsedagen: ”Ingen aning. Jag hoppas att jag får marängsviss och får vara tillsammans med dem jag tycker mest om bara.”
Om att fylla 45: ”De senaste ett till två åren har jag blivit uppmärksam på att jag inte är i någon startfas längre. Jag är inte i början nu, jag är i mitten. Och jag försöker vara medveten om det, för det är så lätt att gå och vänta på att en massa saker ska hända. Men nu börjar kanske en fas där jag själv ska vara drivande, och få saker att ske.”
Tittar på: ”Jag hyr film på Triart och Drakenfilm. Och Falsk identitet på SVT Play blev jag helt besatt av.”
Så rensar jag tankarna: Städar, sorterar och gör praktiska saker.
– Mötet med Teater Galeasen har präglat mig och det finns kvar en relation till den genom det som jag förstod där, om konst och teater.
Genombrottet kom 1994, i titelrollen i pjäsen "Lulu" på Hipp i Malmö. Paret Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller stod för regi och scenografi, ett för Rebecka Hemse viktigt samarbete som så småningom fortsatte på Dramaten. Nu är hon inne på sitt sextonde år på nationalscenen, där hon ingår i den fasta ensemblen.
Rebecka Hemse har arbetat med många tunga namn och teaterproduktioner, allt från klassisk dramatik som "Fedra" till nyskriven text i Pernilla Augusts teaterregidebut "De oroliga". Samtidigt har hon gjort uppmärksammade roller i filmer som Marie-Louise Ekmans dramakomedi "Nu är pappa trött igen" och Kristian Petris Norén-filmatisering "Detaljer".
Fortsätter utvecklas
Drivkrafterna under dessa år har definitivt förändrats, säger hon. Eller de har snarare visat sig utgå från andra källor än hon trodde i början av karriären.
– Jag tror att det är en massa saker som man inte vet om sig själv när man är ung. Man är säker på att man har en viss drivkraft och så småningom inser man att det är mycket mer komplext. Jag var så rebellisk och arg när jag var yngre. Men kanske var inte ilskan den drivkraft jag trodde själv. Däremot var det ett sätt att klara av saker, våga saker, att vara arg.
Ilskan kunde handla om såväl personliga frustrationer som orättvisor i samhället. Hon har fortfarande lätt att bli arg, säger hon, och ilskan har tjänat henne väl. Den har gett mod och kraft att övervinna genans, rädsla och motstånd i yrket.
Men på senare år har Rebecka Hemse insett att den verkliga drivkraften handlar om samma sak som först lockade henne in i skådespeleriet. Lusten att spegla det mänskliga och att gestalta skeenden. Att skapa förståelse och väcka frågor och reflektioner: ”Vad är det som händer? Hur fungerar människan?”
– Jag tror att den enda chansen till utveckling för mänskligheten är att identifiera och samtala, även om destruktivitet och onda handlingar. Jag tänker mycket på behovet av förståelse och något slags försoning för att kunna utvecklas. Gestaltning kan bidra till det.
På senare tid har hon vidgat sitt arbetsfält. Hösten 2019 debuterade Rebecka Hemse som regissör med pjäsen "Evakuering", en väg hon gärna fortsätter att utforska. Hon gillar utmaningar och dessutom är regin ett sätt att spränga gränserna för det egna uttrycket. Som skådespelare har hon sin kropp, sin röst, sin person. Som regissör kan hon använda andra, med ett annat uttryck, för att gestalta allt hon drömmer om att säga.
– För mig handlar det helt enkelt om att jag vill kunna göra saker som jag inte kan göra med min egen kropp. Och då måste jag be andra att göra det. Det är regi för mig.