Raskatterna är Marias stora passion

Den som hävdar att det inte går att få katter att trivas i en lägenhet har inte varit hemma hos Maria Brandin i Floda. Här står väldoftande kattlådor på rad i hallen och vid den öppna spisen är stora skålar fyllda med torrfoder och vatten medan katterna själva ligger och päser på olika nivåer i en enorm kattställning på hög fot.

Hur många katter Maria Brandin har vill hon först inte avslöja.

– Jag brukar säga att först har man en katt, sedan har man två. Efter det har man ”många”, säger hon och skrattar.

Ett par av hennes långhåriga missar sträcker på sig och kommer fram och hälsar. Alla har stamtavla och är antingen av rasen Ragdoll eller Brittisk långhår. De rör sig graciöst och verkar väl medvetna om sin egen oemotståndlighet.

– Alla är väldigt sociala men ragdolls är något av soffpotatisar medan britterna har mer motor och energi. Bägge raserna passar bra i lägenhet eftersom de nöjer sig med att ta en runda ut på balkongen, sedan vill de helst in igen, säger Maria Brandin, som dock anpassat lägenheten såtillvida att inga gardiner går ned till golvet, att alla blomkrukor är förankrade med häftmassa och att tyget på soffan är lätt att ta av och köra i tvättmaskinen.

Första katten hette Gubben och var en vanlig huskatt som Maria Brandin hade som liten – men ovanlig eftersom han saknade ett öga, vilket kompenserades av ett stort hjärta.

– Jag älskade verkligen honom och så fort jag flyttade hemifrån var katt ett absolut måste, säger hon, och förklarar att med en katt är man aldrig ensam.

– Den här sötmufflan till exempel är aldrig längre bort än en halvmeter från mig när jag är hemma, säger Maria Brandin och lyfter upp den brunmaskade ragdollen Meri i famnen, med den effekten att hon börjar spinna högt och ljudligt.

Den första raskatten hette Selma och var en perser som blev hela 18 år innan hon dog av hjärnblödning.

– Det var så sorgligt att jag bestämde mig för att inte ha fler katter.

Det beslutet höll i sex månader. Sedan blev längtan för stor och valet föll på ragdollbebisen Zingoalla – kärleken blev besvarad och snart hade familjen skaffat ytterligare tre ragdolls.

Det var då som intresset för avel och att ställa ut vaknade hos Maria, och efter första egna kullen 2008 har oändligt många kattungar passerat revy. Att hitta nya hem för dem är inga problem, men Maria Brandin är noga med vem som får lov att köpa och levererar dem gärna personligen.

Just nu har hon katterna Thofi, Tusse, Bosse, Maya, Meri, Vallaton och Frida hemma. Plus tre katter på foder, vilket innebär att de bor hemma hos andra familjer som står för deras uppehälle medan Maria betalar försäkring och veterinär.

– Det är katter som jag inte helt vill släppa ifrån mig eftersom jag kanske vill avla på dem i framtiden.

Favoritkatten framför alla andra är den blåögda och vittassade Bosse, som med sina nio år är äldst i kattgården.

Under den ytterst korta perioden av sitt liv som Maria Brandin inte hade katt hade hon i stället 14 akvarium i lägenheten, och kunde alla fiskars och akvarieväxters namn på latin.

– Haha, jag har nog svårt att göra något så där lite lagom. Hobbyn tar lätt över och sedan ligger jag och googlar fakta på kvällarna och går med i olika forum på nätet, tillsammans med andra som är lika begeistrade som jag.

Skräcken är att bli betraktad som en ”galen kattant”. Samtidigt skämtar hon rätt friskt om just detta, och kallar sig ofta ”crazycatlady” i sina inlägg på sociala medier.

– När mina döttrar flyttar hemifrån kommer jag förmodligen att flytta till en liten stuga i skogen och bygga en massa rastgårdar för att kunna ha ännu fler katter.

Vad skulle du göra med all din tid – och pengar – om du inte hade katter?

– Då skulle jag sticka ut och resa i världen. Sedan skulle jag nog köpa nya möbler, sådana som inga katter klöst på. Men livet hade inte alls varit lika roligt utan katter.

TEXT

Agneta Renmark

namn@gp.se