Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vid räddningssök sätter Hannah på munkorg och väst och skickar iväg Arnold själv. Hon har GPS så att hon hela tiden kan se var hunden befinner sig. Munkorgen har Arnold som en signal att det är sök och att han inte ska skada den nödställde. Bild: Kjell Flodin

Radarparet Hannah och Arnold trivs bäst ute i skogen

Hannah Bergelin vill ha spänning och utmaningar i yrkeslivet. Det får hon som polisens hundförare. När Arnold sätter nosen i backen blir det fullt ös. Han är hennes viktigaste arbetskamrat och den som betyder mest för att lyckas med uppdraget.

Hannah har haft hund i hela sitt liv och kan inte tänka sig ett liv utan hundar. Hon har haft flera stora raser men den ras som passar henne bäst på jobbet är malinois. De kallas ”mallar” och är en variant av belgisk vallhund, som är tuff, skarp och arbetsvillig. Den är snabb från tanke till handling och vill mycket. Därför behöver den mycket intensiv träning och stimulans för att må bra och kunna fungera optimalt. Rasen har på senare år blivit alltmer populär framför allt som polishundar och inom det militära.

– Mallarna har helt enkelt en växel till. Jag har en valp på sex månader och en färdigutbildad hund på sju år. De är alerta och intelligenta och försvarar sin förare och kan bli arga när det behövs. De är bäst när det gäller helt enkelt, säger Hannah.

Bild: Kjell Flodin

Hon har hunnit med en hel del innan hon blev polis. Efter gymnasiet gjorde hon lumpen i flottan och utbildades i ubåtsjakt. Hon trivdes ganska bra med det, men eftersom hon var så ung ville hon testa något mer, något nytt. Hon började med att åka till London ett år för att bättra på engelskan samtidigt som hon jobbade på en pub. Väl tillbaka i Göteborg gick hon kurser på universitetet och jobbade samtidigt som väktare. Med sig på jobbet hade hon sin rhodesian ridgeback som hon skaffat så fort hon kommit hem. För utan hund ville hon inte vara, varken på jobbet eller på fritiden.

Säker på sin sak

Att Hannah pluggade på universitetet berodde mest på att hon ville ha ett bra CV när hon skulle söka till Polishögskolan. För nu var hon helt säker på sin sak. Det var dit hon ville.

– Redan som sjuåring sa jag att jag skulle bli polis. Jag vet egentligen inte varifrån intresset kom men så var det och jag har alltid gillat uniformsyrken, ler hon.

Bild: Kjell Flodin

Hannah kom in i första kullen som gick på Polishögskolan i Växjö och trivdes från första stund. Så småningom, efter att ha jobbat både i Helsingborg och i Kungälv, sökte hon sig till Hisingen där hon själv vuxit upp.

– Jag gillar när det händer mycket på jobbet, så där hamnade jag helt rätt. Att sitta bakom ett skrivbord är inget för mig.

Alltid älskat hundar

Eftersom Hannah alltid älskat hundar insåg hon att hundförarrollen skulle passa henne perfekt. Hon började med att gå bredvid en hundförare i sex månader och 2008 kom hon in på hundförarutbildningen i Göteborg. Första tjänstehunden blev schäfertiken Vilda.

– Hon var en bra förstagångshund men inte mer. Hon var helt enkelt lite för snäll och positiv och hade dålig arbetsmotor. Till sist blev hon utdömd på testerna som vi gör varje höst. Då kompetensutvecklades vi i stället i narkotika och hamnade på narkotikaroteln några månader vilket passade henne mycket bättre.

Bild: Kjell Flodin

När Hannah sedan blev gravid skaffade hon själv en holländsk herdehund som hon döpte till Kraft. Honom hoppades hon mycket på men eftersom han inte riktigt motsvarade förväntningarna bytte hon hund med en kollega. I stället fick hon malinoisen Arnold, som hon har än i dag.

– Nu har jag haft honom i fem år och han har aldrig varit bättre. Vi vann en narkotikatävling i Karlsborg i oktober vilket innebär att vi får tävla i Polisens Nordiska mästerskap i Stockholm nästa år, säger hon stolt.

Brett register

Arnold och Hannah har ett brett register. Arnold har hittat vapengömmor i terrängen och nosat upp flera kilo av olika slags narkotika i bilar, bostäder och ute i skogen. Med vindens hjälp har han även kunnat lukta sig fram till cannabisodlingar, och är det ett färskt spår klarar han även att spåra på asfalt.

– Så fort han kommer ur bilen och sätter nosen i marken startar jakten. Draget och kraften i spårlinan är konstant. Han går fram som en ångvält och jag känner nästan hundens vilja och puls genom spårlinan. Vi är en enhet men det är han som är piloten.

Bild: Kjell Flodin

Att hundföraren behöver vara i topptrim själv för att kunna hänga med sin hund är självklart. Men ibland är det riktigt tufft och kroppen får ta stryk. Speciellt i terrängen där det inte räcker med enbart skyddsväst och bra kläder.

– Svetten rinner, skrapsår, stup, blåsor i händerna, grenar i ansiktet och adrenalin. Så är det men samtidigt är det så spännande. Och blir det träff är det en oerhörd boost för mig. Då får jag ett kvitto på att all träning gett resultat.

"Känns bra att vara behövd"

Arnold och Hannah har räddat liv, spårat upp biltjuvar, koppartjuvar, båtmotortjuvar, inbrottstjuvar, dieseltjuvar och våldsmän. Ibland har de även hittat avlidna i terrängen, vilket är viktigt för att anhöriga kan få ett svar och ett avslut.

– Vi kan inte förändra världen men vi gör ändå skillnad i de situationer vi hamnar i. Det känns bra att vara behövd och kunna hjälpa till och påverka, säger hon och klappar om sin hund som älskar att leka och hålla i gång när han inte är i tjänst.

Bild: Kjell Flodin

Hannah har även börjat utbilda sin påläggskalv. Hans fulla namn är Krokasmedens Överste och han visar redan sin kapacitet. Han kan hitta föremål och sedan ”frysa” tills matte kommer. Det innebär att stå helt stilla och bara markera fyndplatsen. Hannah betonar att man inte formar sin tjänstehund helt själv utan man tränar ihop med sina hundförarkollegor. Då kan man lättare hitta lösningar på det dressyrmoment som strular.

Vänjer sig successivt

Normalt tar hon alltid med båda hundarna när hon jobbar. Oftast får Översten nöja sig med att sitta i bilen och vänta i skarpt läge men samtidigt vänjer han sig vid olika miljöer och utvecklas successivt.

– Jag har sett och upplevt mycket misär, men älskar ändå mitt jobb. Att få vistas så mycket utomhus passar mig perfekt och att ingen dag är den andra lik är ett plus. Jag lägger ner oerhört mycket tid på hundarna och är ju i princip aldrig helt ledig eftersom hundarna bor hos mig. Då vill man ha ett jobb som ger mycket tillbaka och det har jag. Fast den ersättning jag får för att dressera och ta hand om myndighetens hund kunde förstås vara bättre, säger hon med ett skratt och uppmanar unga att söka utbildningen.

Hannah Bergelin

Ålder: 41 år.

Yrke: Polishundförare (det finns 20 hundförare i Göteborg och fler behövs).

Bor: Göteborgsregionen

Familj: Ja.

Intressen: Hav och friluftsliv, träning med hundarna, administratör för Polisen Väst-hundförarna på Facebook.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.