Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

När alla andra var större och smartare under tonårstiden tröstade sig Girma Berhanu med att tänka att "jag kommer att bli stor och lyckas" – i dag är han nybliven professor i specialpedagogik.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Professor – mot alla odds

Som liten hotades han av kvarsittning. Nu driver han ett läxläsningsprojekt för ungdomar från Biskopsgården.… "Jag vet hur det känns att misslyckas. Det gör ont", säger Girma Berhanu, nybliven professor i specialpedagogik.

Girma tar emot oss iklädd jeans och ledig skjorta i sitt tjänsterum på Pedagogen. Väggen är full av foton och han pekar ut ett par välkända ansikten.
– Elias Ymer är min gudson, säger han om killen med tennisracketen. Hans mamma och jag är kompisar. Och där står jag med Moder Teresa. Jag samarbetade med hennes systrar i Etiopien och hon var nöjd med mina insatser. 
Damen i vitblommig klänning är Girmas numera bortgångna mamma; den utan tvekan mest betydelsefulla personen i hans 53-åriga liv. 
– Hon var den första jag tänkte på när jag fick veta att jag utnämnts till professor. Så fort jag har tagit ett stort steg i livet har jag vänt mig till henne. Allt som jag är som person nu, har att göra med min mamma, säger han.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På bilden till vänster på Girmas anslagstavla ses han tillsammans med löparstjärnan Haile Gebrselassie och på bilden till höger med Moder Teresa. Bild: Nicklas Elmrin


Modern var både klok och kärleksfull och hade en förmåga att entusiasmera sin omgivning, trots att hon inte var nöjd med sin situation i Addis Abebas slum. Hon tvingades gifta sig som 15-åring och födde sedan nio barn, varav sex överlevde. Girma var nummer två och att han fötts med segerhuva var något han ofta fick höra. Det var en tröst för honom i tonåren att tänka att "jag kommer att bli stor och lyckas" då alla andra var större och smartare. Men undermedvetet fanns där stora förväntningar på honom.
– Mamma älskade alla sina barn, men satsade extra mycket på mig, säger han. 
En episod från hans skoltid har präglat honom starkt. I trean gick han i en klass med 58 elever som undervisades av en lärare. Girma hade svårt att hänga med och hotades av kvarsittning.
– Det var ett chockartat besked för mig, säger han.

Men hans mamma, som knappt var läs- och skrivkunnig, kunde inte acceptera detta och gick till rektorn. Där förklarade hon att sonen var ett år yngre än sina klasskamrater och att hon tänkte placera honom i sommarskola så att han skulle komma ikapp. Rektorn gav med sig och en månad senare hade Girma höjt sina betyg avsevärt. 
– Vissa barn behöver lära i lugn och ro. Vi var bara 14 elever i sommarskolan och där fick jag det stöd jag behövde.

Senare var Girma den första i bostadsområdet att studera vidare på högskolenivå. När han läst klart, placerades han i jobb av staten. Under sex års tid arbetade han med handikappade, spetälska och gatubarn. Han lärde sig mycket om samhället; något som påverkar honom fortfarande. 
– Eftersom jag visade ett genuint intresse för dessa utsatta människor fick jag så mycket värme tillbaka. Det är något jag saknar än i dag från Etiopien, säger Girma.

1993 fick han ett stipendium som tog honom till Göteborg, där han började forska om utvecklingsstörning. Språket var en barriär, eftersom forskarutbildningen inte var på engelska då. Men han klarade den tack vare idogt arbete, en fantastisk handledare, hjälpsamma kurskamrater och ett välutrustat bibliotek. 
Tre år senare antogs han som oavlönad doktorand på Pedagogen. Samtidigt jobbade han med utvecklingsstörda i Kungälv och skickade regelbundet hem pengar så att hans fyra yngre syskon kunde studera vidare. 
– Men jag klagar inte. Att utbildningen är gratis i Sverige är fantastiskt, säger han.
Efter några år i Göteborg kände Girma att han inte längre ville flytta tillbaka till Etiopien.
– Jag var besviken på den politiska situationen där. Landet hade delats upp i olika etniska grupper; något som jag hatar. Det skapar bara motsättningar, säger han och tillägger att orättvisor och våldsamma aktiviteter nu blivit vardag i Etiopien.
En grupp hade det extra svårt; de "etiopiska judarna", som därför utvandrat till Israel. Girma började samla data om dem för att undersöka barnens integration och lärande. Han fann att IQ-tester gjordes på dem; något som upprörde honom.
– Barn ska undervisas, inte testas, säger han och tillägger att man inte kan säga att vissa etniska grupper är mer intelligenta än andra. Det handlar om förutsättningar.

Bild: Nicklas Elmrin


Girmas doktorsavhandling om de "etiopiska judarna" godkändes 2001. Sedan dess har han undervisat i bland annat forskningsmetodik, samt publicerat texter på flera språk om lärande, kommunikation och delaktighet. Eftersom han är mycket intresserad av minoriteters lärande och utveckling har han startat "Läxhjälpen"; ett projekt för elever från Svartedalsskolans högstadium. 
– Jag var så trött på den negativa beskrivningen av förorten, som bara leder till mer segregation och oro. Sverige är ett generöst land med välutbildade människor, ett föregångsland som ställt upp för fred och rättvisa. Ändå lever en del svenskar i rädsla. Varför? 

Girma vill försöka vända den dystra utvecklingen genom att börja med skolan. 
– Den är viktig och ska vara en magnet för invånarna, där alla samlas och pratar om utvecklingen i området.
"Läxhjälpen" ger en gång i veckan stöd i matte, svenska och engelska samt studiehandledning. Resultaten är goda; samtliga deltagare fick gymnasiebehörighet förra året. Naturligtvis är det de mest motiverade som kommer till Pedagogen för att få hjälp, men det är ändå ett glädjande resultat, tycker Girma.
– Jag vill avmystifiera högskolan och övertyga eleverna om att den är till för dem. Kolla, jag är ju här som professor, säger han.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.