Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Prästen Mirjam Josephsson berättade i sin invigningspredikan att hon är homosexuell. "Enda gången jag egentligen har mötts personligen av fördomar kring min sexualitet var under sista halvåret på min utbildning", berättar hon.

Prästutbildningen blev Mirjams väg ur krisen

Bitarna föll på plats för Mirjam Josephsson på en pizzeria tillsammans med bästa vännerna. Att utbilda sig till präst blev hennes väg ur en svår sorg.

Kyrkan i lilla idylliska Söderköping är fylld till brädden med människor, extrastolar bärs fram, skapar utrymme för fler att delta. Längst fram i kyrkan, på en stentrappa lite vid sidan av, sitter Mirjam Josephsson och väntar på att få leda gudstjänsten. Hennes blick är pigg, nyfiken, brinner av lust av att berätta, ge mening till alla som har kommit. 
38-åringen är och har alltid varit en ifrågasättande person, något som för henne framåt i livet, hon tar ingenting för givet, ställer gärna obekväma frågor, oavsett vem som sitter framför henne. Hon duckar inte, kanske är det just på grund av att hon är så självklar i sig själv och står för den hon är, som hon sällan har blivit ifrågasatt inom kyrkan, varken för att hon är homosexuell eller kvinna och präst. Homosexualitet är annars fortfarande laddat ämnen inom Svenska kyrkan. I samhället i stort är det fortfarande inte lätt att vara normbrytande. Mirjam är en av många som vill göra skillnad, på många områden och det vore ingen överdrift att kalla henne för en rebell inom sitt gebit.
– Enda gången jag egentligen har mötts personligen av fördomar kring min sexualitet var under sista halvåret på min utbildning. En kille frågade under en rast om jag ville bli renad, jag svarade bara att jag duschade i morse, säger Mirjam.

Hon är näst yngst av fyra syskon, har två bröder och en syster. De hade en konservativ uppväxt, pappa Staffan var pastor i Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS), innan han blev präst i Svenska kyrkan.
– Mamma var pastorsfru fram tills jag var nio år, man kan säga att jag och mina syskon är marinerade i religion, säger hon.
Mirjam var i nord-Norge när telefonen ringde 2004 och hon fick veta att hennes älskade pappa och bästa vän låg på akuten i Skövde. Några timmar senare fanns inte Staffan längre, en av hennes stora förebilder, tryggheten. 
– Det kom 1 200 människor på hans begravning i Gustav Adolfs kyrka i Borås. Jag tänkte att nu kan livet vara slut, jag ville inte finnas utan honom. 

Sorgen var bedövande, men på en pizzeria tillsammans med vännerna Amelie och Lotta ungefär en månad senare kom framtiden som en uppenbarelse, allt blev glasklart när Mirjam förstod att hon skulle utbilda sig till präst. 
– Jag som alltid varit det svarta fåret? Men så tänkte jag att jag faktiskt hade gjort ungefär 375 predikningar tillsammans med min pappa, klart jag skulle in och försöka i alla fall. Jag började på Svenska Kyrkans grundkurs på en folkhögskola utanför Göteborg och det var nog den bästa sorgebearbetningen. 
– Jag var vansinnig på Gud som hade tagit min pappa, men där fanns också en plats för alla mina frågor. Jag ifrågasatte precis allt och var skitjobbig, men Gud höll.

Tatueringen föreställer Mirjams pappa Staffan, som avled 2004. Bild: Emma Fors

I dag är Mirjam inte mindre ifrågasättande, tvärtom, hon älskar att diskutera, vill utveckla. Vägen är fortfarande krokig ibland, som livet självt, men hon går inte vilse och vid sin sida har hon kärleken Emma. Livet har gått vidare och efter att ha testat de flesta tjänster som finns inom kyrkan, städjobb, fritidsledare, vikarierande församlingspedagog för att nämna några, vigdes hon till präst 2014 i Skara domkyrka och jobbar sedan sommaren 2015 i Söderköping. I skrivande stund har hon just fått en anställning som kaplan och stiftsadjunkt på Vårdnäs som är stiftsgården i Linköpings stift.
Hur tog församlingen emot dig, en homosexuell kvinna som präst, en laddad kombination i många sammanhang?
– Jag var ärlig och outade mig i min invigningspredikan, det var smockfullt i kyrkan när jag ärligt försökte berätta om vem jag var och att jag levde tillsammans med Emma. Men jag har fått mycket cred för det senare. Jag är en person som är beredd att strida för minoriteter, människor som behöver upprättelse. De får ta min krage om jag inte får fortsätta att vara mig själv. 

Mirjam tar fajten för att fler ska våga komma efter, att komma ut ur vilken normbrytande garderob det än gäller hon föreläser också för att försöka inspirera fler att få modet som krävs för att ta steg framåt.
– Vi får aldrig sluta att kämpa för att vi på riktigt ska få vara dem vi är.  Bibeln är skriven av män för män, det finns kvinnor med i bilden, genom hela historien, det är viktigt att de får ta plats. Viktigt att ständigt tolka bibeln tillsammans. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.