Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Ernstson har inga problem att säga ifrån vid orättvisor och är inte rädd för att välja sida vare sig det gäller HBTQ-frågor eller främlingsfientlighet. Bild: Gustaf Östberg
Johan Ernstson har inga problem att säga ifrån vid orättvisor och är inte rädd för att välja sida vare sig det gäller HBTQ-frågor eller främlingsfientlighet. Bild: Gustaf Östberg

Prästen Johan Ernstson tycker bäst om begravningar

De mjuka orgeltonerna sveper fram längs det vitmålade kyrktaket i Klövedals kyrka på västra Tjörn. Ute har regnet precis upphört och vinden mojnat, inne i kyrkan är det ljust och stilla. Johan Ernstson hejar glatt på organisten och växlar några ord med kyrkvaktmästaren som går igenom högtalarsystemet.

Här i Klövedals kyrka han fick sin första prästtjänst för 24 år sedan efter att ha arbetat som pastorsadjunkt i Arvika. I dag är han kyrkoherde i Tjörns pastorat med fyra församlingar, ett arbete som handlar mycket om möten mellan människor men också om att leda en stor grupp anställda. Något som ställde stora krav på ledarskap under pandemin då det personliga mötet i kyrkan sattes på paus.

– Vi har brottats en del med restriktionerna, vi kan väl säga att det inte varit skitkul under de här två åren. Men jag tycker att vi har lyckats ändå, vi spelade in gudstjänster och nådde många fler än vi trodde. De som kanske inte brukade komma till kyrkan tittade på gudstjänsterna på hemsidan istället, säger han.

Klövedals kyrka är ingen stor kyrka men man har många aktiva besökare och anordnar flera aktiviteter under kyrkoåret. Under pandemin tvingades Johan Ernstson ta många jobbiga beslut vilket påverkade den planerade verksamheten.

När restriktionerna gällande allmänna sammankomster togs i bruk, drabbades framför allt kyrkliga begravningar. Från början sattes deltagarantalet till åtta men det ändrades snabbt till tjugo deltagare efter kritik från bland annat Svenska kyrkan.

Kyrkans dna är det personliga mötet

– Det hade aldrig gått med bara åtta deltagare. Men tjugo deltagare fungerade, ofta är det inte så många fler på en begravning. Dop och bröllop ställdes däremot ofta in, de är lättare att flytta. Kyrkans dna är det personliga mötet men nu hade vi en pandemi som var farlig för liv och hälsa, vi var tvungna att skydda både våra besökare och våra anställda. Nu öppnar vi sakta upp igen och får tid att fundera på vad vi gjorde och vad som fungerade, berättar han.

Att Johan Ernstson skulle bli präst var inte alls självklart, även om tankarna fanns där från unga år. Han arbetade utomlands, bland annat i Afrika, engagerade sig i socialt arbete och läste teologi i Uppsala. Efter hand blev tankarna på att bli präst allt tydligare.

– Jag prästvigdes 1997 och för mig var det en viktig händelse, det var en bekräftelse på längtan att bli präst. Jag har alltid haft en inre kallelse men det tog tid att bejaka den yttre. Bara för att man vill bli präst betyder inte det att man blir en bra präst, säger han

Johan Ernstson är född och uppvuxen på en bondgård i Kil i Värmland, och engagerade sig tidigt i Svenska Kyrkan, bland annat i Kyrkans Ungdom. Hans mamma var aktiv i kyrkan och de kristna värderingarna präglade hans barndom. Kanske är det också därför han inte räds att ta ställning och välja sida i kontroversiella ämnen som främlingsfientlighet och hbtq-frågor.

Kyrkans portar ska vara öppna för alla och tröskeln låg

– För mig handlar det om människors lika värde och vad är det för fel med kärlek? Alla måste få vara det de är. Kyrkans portar ska vara öppna för alla och tröskeln låg. Alla människor har rätt att komma till tals men i de här frågorna är jag tydlig, säger Johan Ernstson bestämt.

Han understryker att kyrkans roll är att vara ute bland människorna. Det var också därför han tackade ja när han fick frågan om att bli rallypräst under Rally Sweden, för drygt tio år sedan när det gick i hemtrakterna i Värmland.

– Jag älskar rally och har varit ute som åskådare på många tävlingar med min pappa och syster, och självklart ska kyrkan finnas i snödrivorna där folket är. Att jag som präst visste vilka bilar som körde och kunde dubbstick och motorer, det öppnade upp för samtal med många olika människor, säger han.

På frågan om vad han tycker är absolut roligast med att var präst svarar han lite förvånande begravningar.

– Det kanske är lite konstigt men där känner jag att jag verkligen kan göra skillnad och vara värdefull. När sorgen och krisen slår till har vi i kyrkan en kunskap att möta och ta hand om människor, menar han.

Att vara präst innebär att man i stort sett är tillgänglig dygnet runt och på en ö som Tjörn, där kyrkan är aktiv och mitt i byn, är det svårt att helt koppla av från yrkesrollen. Men Johan Ernstson har hittat ett sätt. Sportfiske.

–Det är mitt retreat. Att stå vid vattnet och flugfiska. Jag behöver inte lösa några problem, de löser sig själva. Det är tyst och jag är nära naturen. Det blir en sorts meditation. Fångsten är det lite si och så med men det gör inget, säger han och skrattar.

Johan Ernstson

Ålder: 60 år.

Bor: Klövedal på Tjörn.

Familj: Fru Britta och tre söner, två katter och höns.

Gör: Kyrkoherde på Tjörn med ansvar för fyra församlingar.

Intressen: Sportfiske, fjället och skogen.

Motto: Bevara ordningen så skall ordningen bevara dig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.