Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin helgkrönika skriver prästen Pontus Bäckström om Facebook-gruppen "Rädda feskekörka". Bild: Stefan Berg, Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Vi kan inte bevara, äga eller kontrollera livet

Pontus Bäckström skriver om både branden i Notre-Dame och Facebook-gruppen "Rädda Feskekörka": "Det är helt olika tonlägen, men kanske någonstans samma existentiella ångest över att förlora det vi känner igen och har byggt upp", konstaterar han i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I bakgrunden brinner Notre-Dame. Människor står samlade i grupper och sjunger psalmer. De tända ljusen fladdrar i vinden. Tv-bilderna förmedlar en känsla av dämpad sorg och insikten att ingenting består, inte ens gamla kyrkor. Det ser värdigt och andaktsfullt ut.

Här hemma kliver Facebook-gruppen ”Rädda feskekörka” in på scenen, med en underhållande ensemble och många skruvade repliker. Det är helt olika tonlägen, men kanske någonstans samma existentiella ångest över att förlora det vi känner igen och har byggt upp. Det tar sig bara olika uttryck. Den lågmälda sorgen i Paris och det högljudda, rödbrusiga svingandet till feskens och räkmackornas bevarande. Jag vill försöka förstå vad det handlar om. Ibland tror jag att jag förstår och samtidigt förstår jag ingenting.

Några rader i en bok om trädgårdar beskriver situationen: ”För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka tidens flykt”. Vi kan inte stanna tiden eller krampaktigt hålla fast vid det som varit. Det är bara så det är.

En eftermiddag, när min son Otto var fyra år, hade han två kastanjer med sig hem. Kastanjerna fick följa med in på toaletten och han höll dem hårt, en i vardera handen. Som ädelstenar han precis kommit över. Men av någon anledning var greppet inte tillräckligt hårt, koncentrationen brast för ett ögonblick och den ena kastanjen föll ur handen och ner i toalettstolen. Den plumsade olycksbådande i vattnet och lade sig knappt synlig där halvvägs ner i avloppssystemet. Otto blev förtvivlad, som fyraåringar kan bli. Kastanjen var ju den andra kastanjens vän och livskamrat och Otto skrek att jag måste rädda honom. #RäddaKastanjen.

”Det kan jag inte göra”, sa jag. ”Det är därför du inte skall ha grejer med in på toaletten. Då kan det hända sådana här saker. Förstår du det nu?”

Jag sa det där sista med en väldig emfas och försökte låta så pedagogisk som möjligt. Jag lät som en byråkrat. Jag borde självklart ha dykt i omedelbart.

”Men du måste”, sa Otto och grät. Han hade rätt. Jag stod tyst och till slut kände jag förbarmande, att nåd måste få gå före rätt. Jag måste. Jag gick in i köket för att hämta någonting att plocka upp kastanjen med. Då, med en sked i min hand, hörde jag hur någon spolade inne på toaletten. Det lät som ett pistolskott eller en fallande giljotin.

”Vad gjorde du? Spolade du?”, sa jag förvånat och förfärat. ”Jag skulle ju plocka upp den nu”.

När Otto insåg vad han hade gjort greps han av förtvivlan, bottenlös sorg. Kastanjen var nerspolad. Det var för sent och kanske var det där Ottos första riktiga erfarenhet av människans livsvillkor. En fyraårings Notre-Dame, liksom.

Vi lade den ensamma kastanjen på en bädd av bomull, tände ett ljus och det är möjligt att vi hade någon slags minnesstund. Jag minns inte. Livet gick oupphörligen vidare. Vi kan inte bevara, äga eller kontrollera livet. Släpp taget. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka tidens flykt.