Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    I sin helgkrönika reflekterar prästen Pontus Bäckström kring luciafirandet, ett högaktuellt ämne i dessa dagar. Bild: Pontus Lundahl, Anders Hofgren

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Pontus Bäckström: "Jag försökte bara att överleva och stå ut"

    "Jag tänker på Linnéa Claeson, handbollsspelaren och feministen, som tar fajten mot hatarna på nätet, men som också får betala ett högt personligt pris för det", skriver Pontus Bäckström i sin helgkrönika.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Jag minns den mörkhyade Lucia-pojken i Åhléns kampanj för några år sedan. Via en nazistsida på nätet mullrade trollfabriken igång. ”Vårt dagliga hat, giv oss i dag”. Just Lucia tycks, på senare tid, ha blivit någon slags katalysator för det där. I år var det en förskolechef i Motala som blev föremål för nätpöbelns uppdämda aggressioner. Ett lokalt beslut om förändrat luciafirande blev viralt och fick politiska över- och undertoner, som kantrade över i hat och hot, som det brukar. Någon trycker på knappen och öppnar slussarna. Sedan kommer en flod av dynga och översvämmar samtalet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi tycker olika om traditioner och luciafirande. Det är som det ska, det är inte det. Det är allt mörker, alla mörka tankar och otrevligheter som uttalas, när människor rycker ut till ljusets och Lucias försvar. Det blir en så märklig kontrast och motsägelse. ”Trollsejd och mörkermakt, ljust du betvingar. Signade lågors vakt, skydd åt oss bringar. Drömmar med vingesus, under oss sia. Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia”.

    Jag minns fortfarande de där tidiga Lucia-morgnarna, när något av barnen fortfarande gick på dagis. Jag försökte bara att överleva och stå ut. Känslan var att ingen riktigt ville, men att traditionen skulle upprätthållas, till vilket pris som helst. Den sammanbitna förskolepersonalen, pressad att leva upp till förväntningarna. Föräldrarna som kört upp i rabatter och skogspartier med sina bilar, för att hinna i tid, när parkeringsplatserna tagit slut. Barnen som varken ville ta på sig dräkterna eller uppträda, påverkade av de vuxnas krampaktiga och misslyckade försök att tindra med ögonen och se någorlunda harmoniska ut. Så släcktes ljuset. Kamerorna i luften. Kontrasten och motsägelsen. Ljuset och friden i sångerna. Den samlade blodtrycksnivån i lokalen. ”Drömmar med vingesus, under oss sia. Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia”.

    Legenden om Lucia, ljusbärarinnan från Syrakusa, är en brutal historia om trafficking, hedersvåld, tvång och #metoo-övergrepp på 300-talet, om modet och offret som krävs för att våga bära ljuset inom sig och till andra. Lucia visar att ljuset inte är oss för alltid givet, utan någonting vi måste kämpa för och ständigt hålla levande. Därför återkommer Lucia hela tiden, i nya gestalter, i nya former, i nya sammanhang, på andra tider, med andra kläder, andra ord.

    Feministen och elithandbollsspelaren Linnéa Claeson tar fighten mot näthatarna.. Bild: Noella Johansson

    Jag tittar på årets julkalender, ”Storm på lugna gatan”, och ett av grannbarnen där påminner om en annan tjej. Samma färgslingor i håret, åtminstone. Jag tänker på Linnéa Claeson, handbollsspelaren och feministen, som tar fajten mot hatarna på nätet, men som också får betala ett högt personligt pris för det. Hon är en Lucia i vår tid. En som vågar och orkar stå upp för sig själv och sin rätt att vara den hon är. En förebild för många. Ljus i mörkret, mod och motstånd. Jag tänder ett ljus för Linnéa, nu när det blir Lucia och tar en pepparkaka till kaffet. De säger att man blir snällare då. Vi borde äta mer pepparkakor. ”Trollsejd och mörkermakt, ljust du betvingar. Signade lågors vakt, skydd åt oss bringar. Drömmar med vingesus, under oss sia. Tänd dina vita ljus, Sankta Lucia”.