Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pontus Bäckströms prästkollega skrev ett brev till Kungliga Dramatiska Teatern och erbjöd en demonutdrivning. Men brevet skickades aldrig... Bild: Lars Pehrson, Anders Hofgren
Pontus Bäckströms prästkollega skrev ett brev till Kungliga Dramatiska Teatern och erbjöd en demonutdrivning. Men brevet skickades aldrig... Bild: Lars Pehrson, Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Pontus Bäckström: Inre demoner blir en ursäkt för svinaktigt beteende

Under våren har helgkrönikören Pontus Bäckström tillsammans med en kollega lagt ut sexton avsnitt av podcasten ”Ingen hinner fram”. Ett av avsnitten handlade om demoner – och föranledde kollegan att skriva ett brev till ledningen för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I min prästkollega Ludvigs arbetsrum står Ingmar Bergman. Han är i kartong och nästan helt i naturlig storlek (Bergman, alltså). Ludvig bar dit pappfiguren som en slags trofé, efter att den blivit över hos någon utställare på Bokmässan förra året. Ludvig gillar Bergmans filmer och är något av en Bergman-kännare.

Vår lokalvårdare hoppar till varje gång hon kliver in i rummet, eftersom första intrycket är att det står någon alldeles stilla i hörnet och liksom lurar på henne. Det är Bergman-effekten. Den där plötsliga och omotiverade rädslan som uppstår i mötet med ett manligt, konstnärligt geni.

Under våren har jag och Ludvig spelat in och lagt ut sexton avsnitt av podcasten ”Ingen hinner fram”. Vi har vår enkla studio i ett litet rum bakom orgelläktaren i kyrkan. Första avsnittet hette ”Vi är här för att lyssna” och därefter har vi oförtrutet babblat på. ”Ingen hinner fram” är både namnet på en märklig psalm om kampen för att undkomma helvetets pina och samtidigt en omedvetet träffande beskrivning av samtidsmänniskans situation. Det där rastlösa sökandet efter något mer eller att inte fullt ut kunna greppa allt. Podden handlar nog mycket om det där; att våga tänka fritt och att vi kan hitta svar tillsammans när vi vågar ställa frågorna.

I ett avsnitt pratade vi om demoner. Ludvig gillar tanken på demoner, eftersom de verkar ha en tendens att röra till det lite och därigenom skapa kaos i tillvaron. Ludvig gillar kaos, eftersom det bidrar till förändring, rörelse och nytt liv. Gud finns i rörelsen, tänker Ludvig. Jag tänker nog likadant. Vi pratade om den där märkliga bibelberättelsen i vilken Jesus driver ut demoner ur en man och sedan låter demonerna fara in i en svinhjord, som i rena förskräckelsen springer ut över kanten till ett stup. Vi pratade också om Bergmans ”inre demoner” och att det där inte sällan blir en ursäkt för svinaktigt och ibland våldsamt beteende hos upphöjda kulturmän. Resonemanget föranledde att Ludvig skrev ett brev till Kungliga Dramatiska Teatern och erbjöd en demonutdrivning 2.0.

Delar av brevet som aldrig blev skickat.. Bild: Pontus Bäckström
Delar av brevet som aldrig blev skickat.. Bild: Pontus Bäckström

Utdrag ur brevet: ”Vi, präster i Svenska kyrkan, vill nu erbjuda er samma lösning (läs: Jesus och svinhjorden): att vi kommer och driver ut demonerna ur era skådespelare och ert hus. Måndag 17 juni kommer vi att stå utanför er entré vid elvatiden, med det vi lyckats uppbåda: sju vietnamesiska hängbukssvin samt tre marsvin (för de små demonerna).

… Samla den personal som är i behov av utdrivning och vi skall få andarna att ge sig av in i svinen. Sedan kan vi med gemensamma krafter föra ut svinen till Nybrokajen, där vi hoppas de kastar sig i. Det kan behövas lite hjälp från er personal med själva fösningen av svinen”.

Brevet skickades aldrig. Det ligger på mitt skrivbord och väntar på underskrift, men kommer inte att hinna fram. Som så mycket annat i livet. Annat som vi föreslagit i podden är:

• Ha skolavslutningar i Feskekörka, så kan de vara både i kyrkan och inte i kyrkan. Alla nöjda.

• Montera ner kyrktornen, eftersom de är manliga fallossymboler och representerar patriarkatet.

• Om arbetet med Västlänken gör att Hagakyrkans orgel rasar ner i underjorden, ha orgelkonserter på pendeltågsperrongen.

Glad sommar!