Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

I sin helgkrönika skriver Pontus Bäckström bland annat om Greta Thunberg. Bilden togs under hennes uppmärksammade tal vid klimattoppmötet i New York i måndags. Bild: Pontus Lundahl, Anders Hofgren
I sin helgkrönika skriver Pontus Bäckström bland annat om Greta Thunberg. Bilden togs under hennes uppmärksammade tal vid klimattoppmötet i New York i måndags. Bild: Pontus Lundahl, Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Pontus Bäckström: Hon vecklade ut sina vingar och flög när ingen såg

"Tack för att ni finns och vågar, trots all skit ni får utstå och ta emot", skriver Pontus Bäckström i sin helgkrönika och refererar till bland andra miljöaktivisten Greta Thunberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Tänk om män’skor kunde flyga”, sjunger Åsa Jinder. Tänk om. Tänk om det är så att människor redan kan flyga. Inte fysiskt upp i luften, men själsligt, andligt, förvandlande och drömmande. I den meningen kanske Greta Thunberg, lite oväntat, flyger högst och mest av alla. Eller alla som henne. De som övervinner hinder, gör det omöjliga, det ingen trodde, det som ingen annan såg komma och kunde föreställa sig. Tack för att ni finns och vågar, trots all skit ni får utstå och ta emot. ”Beväpna er med vingar” sjunger Thåström. ”Flyg, lilla fjäril, flyg” sjunger Håkan Hellström. ”Res dig upp och gå” säger Jesus.

Jag minns en novell av Göran Tunström, som jag läste som ung och som jag burit med mig i livet. Den handlar om den unga flickan Ariel som föds med märkliga utväxter på ryggen. När föräldrarna förstår och ser att deras dotter med tiden utvecklar vingar blir dom rädda. Hon är ett annorlunda barn. De blir rädda för att hon skall bli retad och utsatt, men också för att hon skall flyga bort en dag, någonstans där de inte längre kan nå henne. Berättelsen slutar med att pappan tar en sax och klipper av Ariels vingar, trasar sönder, skär bort det där fina och vackra. Det hela är djupt sorgligt, men också djupt mänskligt, det vi gör mot varandra, ibland av någon slags välvilja och missriktad omsorg.

Tomas Tranströmer skriver om en man som längtar efter ett annat liv: ”Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv”.

När jag gick på Pastoralinstitutet, prästutbildningen, träffade jag Jackie. Hon satt i rullstol och bar på en berättelse som var målad i livets alla färger. Under många år hade hon levt ett liv med droger och kaos. Vid ett tillfälle hade någon i hennes närhet fått en våldsam haschpsykos och kastat ut henne genom fönstret. Hon kunde inte flyga då. Tre eller fyra våningar längre ner tog marken emot. Det blev vändpunkten, berättade hon. Förlamad i båda benen valde hon till slut att gå en annan väg. Hon måste leva om sitt liv.

Jackie fann en oväntad hemvist i kyrkan och sent i livet bestämde hon sig för att bli präst. När hon första gången hörde av sig till någon på Stiftet, den kyrkliga sambandscentralen, och yppade sina prästplaner undrade tjänstgörande yxskaft hur hon hade tänkt ta sig upp i predikstolen när hon satt i rullstol. Hon hade kunnat ge upp och rulla tillbaka då.

Men Jackies mod var större än rädslan och i en mörk tunnel vecklade hon ut sina vingar och flög. Hon prästvigdes sommaren 1997, samma år som jag, i en annan kyrka.

På en begravning en gång läste jag delar ur Kent Anderssons ”Vingen” i mitt griftetal. Efteråt letade sonen upp en tavla han haft stående, undangömd i källaren. Det var just den dikten, inramad och signerad av författaren själv. Den hänger på mitt arbetsrum nu, som en påminnelse om vad det är att vara människa:

Vi går alla omkring med en vinge / en dröm, en längtan, en sång.

Tänk om våra vingar finge / flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge flaxa över taken / ska du inte springa hem och bli nervös.

Du ska bara stanna och begrunda saken…och sedan tänka: där är en som sluppit lös.