Otto föddes i en förlossningssal kvart i tio på kvällen. Det var ett religiöst ögonblick. Jag grät av lycka. Han var ett blodigt litet knyte och bar världens frälsning i sina små händer.
”Är han inte lite lik dig?” frågade den nyförlösta mamman, min fru. Hon tittade granskande på mig och sedan på det lilla knytet som låg utsmetad på bröstet. Han såg ut som en ihoptryckt tvättsvamp. ”Kanske” svarade jag och sneglade bort mot spegeln till höger om mig. Kanske inte.
I veckan fyllde han arton år. Det är en märklig sak att se sina barn växa upp och veckla ut sina vingar i det där oundvikliga språnget mot det okända. Ändå är det så det skall vara. Det är så vi blir människor. Adam och Eva som kastas ut ur sin trygga barndomstillvaro, kunskapens träd på gott och ont, vuxenblivande och medvetenhet om livets gräns och ändlighet.
Margareta Ekström fångar ögonblicket i en dikt om skalbaggar: ”För att man skall kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas. För att man skall kunna flyga måste man gå högst upp på strået, fastän det böjer sig och svindeln kommer. För att man skall kunna flyga måste modet vara aningen större än rädslan. Och en gynnsam vind råda”.
Första förälskelsen, första lägenheten, första barnet. Jag vill att mina barn skall få uppleva allt det där. Jag vill att livet skall vara deras vän och att de är någorlunda rustade att hantera livets alla sorger och besvikelser. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”. Jag vill att modet skall vara större än rädslan då. Jag hoppas att kärleken de fått skall vara tillräcklig då. När de kastar sig ut, när de flyger själva.
När Otto gick i fyran fick han en ADHD-diagnos. Plötsligt blev alla känsloutbrott, fixeringar och koncentrationssvårigheter begripliga och satta i ett sammanhang. Vi var en familj med dagliga kravaller och konflikter. När Otto fick sinmedicinoch vi en förklaring blev tillvaron något lugnare. Sedan blev han tonåring. Och vi fortsatte att slipas och skavas mot varandra i ömsesidig frustration och oförståelse, som när diamanter blir till därnere under marken, i lavaflodens eld. På niornas avslutningskonsert var han konferencier, även om han inte gärna står i rampljuset. I somras var han köksansvarig på ett konfirmandläger, tre veckor, varje dag. Modet var större än rädslan då.
På fars dag förra året skrev Otto ett inlägg på facebook: ”Ja du pappa. Tiden går snabbt när man har roligt. Nu har vi känt varandra i 17 år, snart 18. Även om vi inte alltid håller med varandra så är du ändå min pappa! Och det är jag tacksam och glad över. Att nästa år bli 18 är en stor dag för mig, men även för dig hoppas jag, och jag ser fram emot att dela den med dig, min PAPPA! Jag vet att du alltid kommer finnas där för mig! Och jag hoppas att du vet att jag alltid kommer finnas där för dig! Hoppas ni har en trevlig kväll i Malmö! /Din son”
Jag lät några tårar komma och stannade kvar en stund i vemodet, i den stormiga kärleken mellan oss. ”Du och jag”. Alfred och Emil vid sjön. Du och jag. Jag finns där för dig. Vill att du skall veta det också. Flyg nu, lilla fjäril, flyg. Grattis på 18-årsdagen, Otto!
