Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Helgkrönikören Pontus Bäckström har tillbringat delar av sin semester runt Toscanas böljande fält och kullar.  Bild: TT, Anders Hofgren
Helgkrönikören Pontus Bäckström har tillbringat delar av sin semester runt Toscanas böljande fält och kullar. Bild: TT, Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Pontus Bäckström: Bara vi är inte vägen hem

"Föreställningen om det 'rena' samhället skrämmer mig, där 'bara vi' betyder att dom andra skall raderas ut, rensas bort som ogräs i trädgården", skriver prästen Pontus Bäckström i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vägen upp till det gamla stenhuset var slingrig och otillgänglig. Bakom varje krök, en ny backe. Väl däruppe öppnades en vidunderlig utsikt över det toscanska berg- och skogslandskapet. ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, typ. Vi var helt själva. Fyra familjer och en stund på jorden. Den klarblå himlen bildade fond utanför köksfönstret och byn långt därnere tjänade som en påminnelse om ett annat liv vi också ville leva: människor, trafik, butiker, caféer, restauranger, kroppar, trängsel, ljud. På nätterna kom vildsvinen och bökade i gräset. I poolen red barnen på en uppblåsbar, rosa flamingo. Ödlorna sprang kors och tvärs längs husfasaden.

Vi gjorde en utflykt till Forte dei Marmi, någon slags sommarort på den italienska rivieran. Med palmer längs strandpromenaden och avgiftsbelagda, privata stränder för de besuttna och privilegierade. Längre bort fanns den allmänna stranden, spiaggia libera, gratis och överbefolkad. Afrikaner gick runt och sålde sina väskor, filtar och hattar och vi skakade på huvudet och sa ”no” med en minuts mellanrum. Det var nästan fyrtio grader varmt och på andra sidan gatan byggde några östeuropéer upp ett slitet, rostfläckigt tivoli. Det var smutsigt, sandigt och tryckande.

Vi åkte därifrån. Med en slags nyvaken folkskygghet och önskan om att få vara i fred, för oss själva. Bara vi. Som tjuren Ferdinand vid sin korkek. Lukta på blommorna. Dricka vin på verandan.

Jag tänker ibland på det där; behovet av tillflykt och en fristad mitt i allt. Behovet av trygghet, igenkänning, vanor, sociala koder. Det öppna, fria, ostörda, privilegierade, privata, avgiftsbelagda, inhägnade, avgränsade. Det finns i mig och jag försöker både acceptera det och hela tiden utmana det. Jag vill ju inte låsa in mig, jag vill ju vara öppen, äventyrslysten och som Filip Hammar uttrycker det ”våga kliva in på den albanska föreningen”, en slags metafor för att leva livet fullt ut (Filip & Fredrik podcast, nr 476). Samtidigt är det väl så det är, att vi dras mellan längtan ut och längtan hem. Hela tiden. Det öppna och det slutna, kasta sig ut, dra sig tillbaka.

”Bara vi”, längtan efter trygghet och inhägnad, blir i sin perverterade form till politisk ideologi och religiös fundamentalism. Föreställningen om det ”rena” samhället skrämmer mig, där ”bara vi” betyder att dom andra skall raderas ut, rensas bort som ogräs i trädgården. Det som ligger bakom terrordåden i Christchurch, El Paso och Baerum.

Jag har, under de senaste sommarledigheterna, läst böcker om folkmord. Det har bara blivit så, ingen medveten strategi, bisarrt val egentligen.

Boktips: ”Antilopernas list” av Jean Hatzfield – om folkmordet i Rwanda, ”I skuggan av Auschwitz” av Artur Szulg – om förintelsen och nazisternas utrotning av judar och nu i år ”Den sista flickan” av Nadia Murad – om Islamiska statens systematiska våldtäkter av yazidiska kvinnor och folkmordet dessförinnan. Det är olika platser, olika tider, olika idéer, men samma processer och mekanismer. Vägen till det öppna och trygga samhället är slingrig och otillgänglig. Bakom varje krök, en ny backe. Men vi måste försöka ta oss dit. ”Bara vi” är inte vägen hem.