Pontus Bäckström, lördagskrönikör.
Pontus Bäckström, lördagskrönikör.

Pontus Bäckström: "Visst känns det som att kärleken väntar"

KRÖNIKA: Lördagskrönikören Pontus Bäckström lovar sig själv att försöka känna lite mer, våga lite mer, älska lite mer, att ta lite fler chanser och inte älta det som varit.

ANNONS
|

Håkan Hellström på Ullevi. Längst framme vid scenen, bakom kravallstaketen, står de unga. De har köat hela veckan, som pilgrimer på väg till den heliga sommarkvällen. De gråter och skriker rätt ut, som om ingenting annat spelar någon roll just då. De ger sig hän och låter känslorna drabba dem, ohämmat och skyddslöst. På sittplats runt omkring sitter vi, lite längre ifrån både scen och känslor. Lite mer distanserade, avmätta, betraktande. Jag kan inte låta bli att känna ett styng av avund och kanske sorg över det där oundvikliga utanförskapet. Över att jag inte är där längre, i deras tid och i deras drömmar.

ANNONS

Bob Dylan skrev "Times they are a-changin" och fick Nobelpriset i litteratur. Många trädde fram och berättade om vad en sång, en textrad, har betytt i deras liv. Bob Dylan själv höll sig undan och sitter nog hellre under en korkek som tjuren Ferdinand och luktar på blommorna, än att han låter Svenska Akademins hänförda matadorer släpa iväg honom till något spektakel på andra sidan jorden.

På Österlen, där äppleträden blommar om våren, bor Ulf Lundell. Jag lyssnade mycket på Ulf Lundell under en period i mitt liv. Tyckte om det där rastlösa, allt för kärleken, allt för friheten. Nu var det längesedan jag lyssnade, av olika skäl. Ulf Lundell vill, liksom Bob Dylan, också vara ifred. I åtta år har han utkämpat en rättslig strid mot sin granne, Kivik Art Center, om ett konstverk, ett utkikstorn. Lundell hävdar att turister står där med kikare och kan se in på hans tomt. Det innebär en "betydande olägenhet" för honom. Möjligen är det begripligt, men det hela känns också lite grinigt och gubbigt. En Ulf Lundell i rufsig oh la la, jag vill ha dig-form hade nog inte brytt sig, inte lagt åtta år på att skriva brev och partsinlagor till byggnadsnämnden i Simrishamns kommun. Det fanns en tid då Ulf Lundell skrev och drömde om någonting helt annat.

ANNONS

Jag läser en bok nu. "Berättelse om ett äktenskap" av Geir Gulliksen. Det är en smärtsamt vacker berättelse om kärlek. Hon träffar en annan. Det är ingens fel. Han försöker att förstå hur det blev som det blev, eftersom det blev som det blev. Hon sprang, joggade, löptränade ständigt, "…för att stå ut, för att hålla vanligt missmod och förtvivlan ifrån sig". Det samtidsterapeutiska projektet, att sätta sig själv i rörelse, göra sig stark. Jag tänker ibland på det där, när jag själv springer och ser alla som springer överallt, vad tänker de på, vad springer de ifrån? Kommer de någonsin att komma ända fram, dit de vill, dit vi vill?


    Popgruppen Kent med från vänster Joakim Berg, Markus Mustonen, Martin Sköld och Sami Sirviö. Bild: Dan Hansson
Popgruppen Kent med från vänster Joakim Berg, Markus Mustonen, Martin Sköld och Sami Sirviö. Bild: Dan Hansson

I november skall jag gå på Kents avskedskonsert i Malmö med min fru och några vänner. "Ett hjärta blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där". Jag lovar mig själv att försöka känna lite mer, våga lite mer, älska lite mer. Ta lite fler chanser, inte älta det som varit, inte skriva arga brev till kommunen. Det finns ännu tid för kärlek, äppleträden blommar om våren och livet är fortfarande en "betydande angelägenhet" för oss, en pilgrimsfärd, en textrad, en sång."Visst känns det som att kärleken väntar?" Visst känns det ännu, visst känns det redan nu.

ANNONS
ANNONS