Pontus Bäckström, lördagskrönikör.
Pontus Bäckström, lördagskrönikör.

Pontus Bäckström: "Jag försöker förstå vad som händer"

KRÖNIKA: "Det finns hopp, det måste det göra. Vanligt, hyggligt folk kan också komma samman och göra skillnad", skriver lördagskrönikören Pontus Bäckström och tar Facebook-gruppen ”Jag är här!” som ett gott exempel på när hatet får motstånd på nätet.

ANNONS
|

Jag minns en scen från humorprogrammet ”Percy tårar” på nittiotalet. Robert Gustafsson spelar den trevlige radhusgrannen som, mitt under pågående grillförberedelser, berättar: ”jo, vi är nazister, vet du”. Det komiska i sketchen var den då absurda normalitet som sedan präglade samtalet. Familjens nazism var som vilken annan alldaglig sak som helst. Nu, tjugo år senare, känns det inte lika roligt längre, eftersom tiden och tidsandan liksom kommit ikapp.

Jag har alltid undrat hur det var möjligt för till synes vanliga familjefäder i Hitlers Tyskland att gå från arbetet i förintelselägren, gaskamrarna, den fräna stanken från de döda kropparna som skyfflades i ugnar, det dagliga, systematiska och arkitektritade mördandet, och sedan hem till fredagsmys med barnen, läsa godnattsaga och klä granen inför jul? Vanligt, hyggligt folk. Hur är det möjligt?

ANNONS

Vi åkte till Malmö. Det hade varit en krock på E6:an, så vi tog en annan väg. Genom Bjuv, landsort utanför Landskrona. SD-land. Nedlagd Findus-fabrik. I ett av valdistrikten röstade 36,3% på Sverigedemokraterna. Här bor de som Ann Heberlein beskriver som ”Sveriges bortglömda män och kvinnor … som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning” (som jag, bortsett från kyrkokören) eller som Marcus Birro säkert skulle kalla ”folket”, för enkelhetens och retorikens skull. Jag försöker förstå vad det är som händer. Med folket. Tidsandan. Orden. De till synes vanliga familjefäderna, hatet mot muslimerna, tiggarna, falska fejkade nyheter, kvinnor ur ”kultureliten” som de hoppas skall utsättas för gruppvåldtäkter av utländska män, samtidigt som de prisar den svenska kvinnosynen och de svenska värderingarna. Vanligt, hyggligt folk. Goda grannar. Som grillar och krattar löv och skriver rasistiska inlägg på nätet. Som vilken annan alldaglig sak som helst.

Rasismen i Sverige är inte ny, den har alltid funnits där. På tjugo- och trettiotalet var Sverige världsledande i rasbiologisk forskning. Statens Rasbiologiska Institut grundades 1922 efter ett helt enhälligt riksdagsbeslut. Det svenska folket ansågs hotat, av människor, ”tattare” och andra, som skulle ”förgifta den svenska samhällskroppen”. Sådan var tidsandan. Efter förintelsen fick rasideologerna ligga lågt. Tidsandan igen. Men tiden gick och bomberjackor blev till kostymer, ”ras” blev till ”kultur”, nätet och flyktingarna kom och lögnerna och de slumrande föreställningarna fick livsluft igen. Hur är det möjligt? Jag vet inte. Det gör mig rädd.

ANNONS

Eftersom vanligt, hyggligt folk kan begå de mest vidriga handlingar. Eftersom goda grannar kan vända bort blicken och fortsätta grilla när deras granne släpas bort. Eftersom tiden går och historien faller i glömska. Men det finns hopp, det måste det göra. Vanligt, hyggligt folk kan också komma samman och göra skillnad. Facebook-gruppen ”Jag är här!” ger hatet motstånd på nätet. När Åhléns Lucia-annons ännu en gång väckte rasismen och hatet till liv, möttes de upp av en armé av lovebombing och god vilja. Som Joe Hill sa innan han avrättades: ”Sörj inte! Organisera er”. Stå upp för människovärdet och demokratin, sprid kärlek, ge varandra mod. Som vilken annan alldaglig sak som helst.

ANNONS