I en skogsdunge på Djurgården i Stockholm kommer det att anläggas en minnesvård för de 543 svenskar som dog i tsunamin 2004. Livet är bräckligt och det finns inga garantier för det som vi, i stunden, uppfattar som självklart. Den tunna tråden som håller allting uppe. Jag tänker på det ofta. Det vi byggt upp, kämpat för och satt vår tillit till kan raseras på ett enda ögonblick. Det är människans existentiella situation och livsvillkor. ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Jag har ett foto i mobilen. Min dotter Tea på en strand i Thailand. Hon har nygjorda inbakade flätor, cornrows, och blåa pärlor i sitt solblekta hår. Hon är nio år. Jag har sett ett annat foto, med samma motiv, på nätet. Det är en bild på de nioåriga tvillingsystrarna Amanda och Linnéa. Också med flätor och pärlor och thailändsk strand. Leende i solen. De båda systrarna kom med sin familj till Khao Lak på morgonen den där dagen när havet, som tidigare varit deras vän, skiftade sinnesstämning och gick till våldsam attack. Linnéa överlevde mirakulöst, hittades flytande på en planka. Amanda försvann i vattenmassorna och dog. Den tunna tråden…
Vi besökte Fotografiska museet i Stockholm och utställningen ”We have a dream” – stora svartvita fotografier av och berättelser om människor från vitt skilda delar av världen som alla drivits av en dröm. Människor som, i djupet av sina kroppar och livsbetingelser, fått erfara att ingenting skall tas för givet och att priset för våra drömmar ibland är högt, men att tystnaden kan vara ännu svårare att bära. Det är bilder på människor med stora politiska uppdrag, men också människor som klivit fram ur osynlighetens rum och krävt sin plats i de synligas värld. Fotografiet är inte, som vi ibland säger, ett ”förevigande” av någonting, utan snarare det motsatta: en ständig påminnelse om att ingenting någonsin är som det var. Eller blir som det är. Ögonblicket och tillvarons obevekliga rörelse, fångad i en kameralins.
Jag stänger ofta in mig och låtsas att allt är bra och lugnt och tryggt, trots att världen skriker utanför. Mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar byts ut mot ”alternativa” modeller. Men det som är vår största oro, att det vi tagit för givet skall tas ifrån oss, kan också bli vårt största hopp. Maktens galna män kommer att störtas från sina troner en dag. Ingen sitter säkert. Tyrannernas dagar är alltid räknade och nedräkningen pågår. Det kommer att bli värre, det tror jag, mycket värre än vad det är. ”Winter is coming”. Men jag tänker att vi, under tiden och i tider av vanmakt, måste hitta skärvor av mod och skapa våra rum för medmänsklighet och motstånd. Som knyttet i Tove Janssons berättelse: ”Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop/ och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop/ men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:/ Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra/ jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag/ för hon är nog om möjligt mycket räddare än jag.”
