Det kallas att killgissa: istället för ett uppriktigt ”jag vet inte” hittar man på något i stunden, vad som helst. Bättre att verka veta, än att verka ovetande. Den som vet, står högre i hierarkin, säkrast att dra till med något (vad som helst).
Själv föredrar jag det bekväma ”jag vet inte”, ända sen den där morgonen – jag minns att solen sken. Och hur dammet dallrade i ljuset som föll in genom hallfönstret. Och att någon plötsligt skrek till, ”var ligger min gympapåse”, och att jag – lika plötsligt – sade det förlösande ”jag vet inte”.
Det blev en vändpunkt i mitt och barnens liv.
”Jag vet inte” varierat med ”inte vet jag” befriade mig från mycket möda (och stort besvär).
Killgissa finns med på min ordlista, den som jag har i mobilen. Där finns också ord som fomo (fear of missing out), halmgubba (ohederligt sätt att debattera), snöflinga (snöflingor blir omåttligt upprörda över idéer som går emot deras egen världsbild). Nämnas ska också det mångtydiga gubbtant (en som klär sig damigt men tänker som en gubbe), det mullrande auktoritarianism – samt naturligtvis mellanförskap.
Mellanförskap är en känsla som kan infinna sig hos personer med ursprung i två eller flera kulturer (Språktidningens definition). Man är varken innanför eller utanför. Alltfler känner sig sig hemma där.
Samtiden skapar de ord den behöver.
Mellanförskap är perfekt, liksom ”Metoo” förtås, som redan är ett begrepp (det är som om det alltid funnits).
”Tillitserosion” petar också runt i tidens oroliga mage. Om dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde får härja fritt är det risk att en av grundvalarna i kapitalismen försvinner – tilliten. När tilliten eroderar får vi tillitserosion. Det är inte bra, förstod jag av artikeln jag just läste.
Kunde debattören använt ordet förtroendekris istället? Tveksamt. Tillitserosionen kan bli globalt heltäckande.
Kännetecknande för orden i min lista är att erfarenheter ringas in.
Lillgumma till exempel. Det är ett verb.
Lillgummar gör den som talar vänligt men nedlåtande till andra, företrädesvis småväxta personer utan basröst. Eftersom jag uppnått gumåldern tar jag mig friheten att göra det själv, men jag väljer mina offer. De kan gärna vara storväxta, brista i respekt, ta för mycket plats.
Urvalet på listan säger nog något om mig. Det visar också på dagshändelsernas snabba förlopp – hur ofta hukar jag inte inför mängden av nya intryck. När jag hukat klart tar jag igen det jag missade när jag hukade, jag skriver upp det i mobilen. Det är praktiskt, jag har den i handen.
Förr använde jag lösa papperslappar som jag glömde var jag lagt. När de i undantagsfall och efter lång tid dök upp igen, var de som förbryllande meddelanden från en annan tid. Ett exempel bara. ”Så mycket smärta man sluppit genom att vara en medelmåtta – ” jag fattar fortfarande inte varför jag tillmätte denna tanke så stor betydelse att jag skrev ner den. Kanske hade en beundrad berömdhet just störtats från sin piedestal. Kanske var jag skadeglad. Så kan det ha varit.
Mobilens anteckningsfunktion blir till en dåres dagbok. Ord staplas på hög till obegripliga prosadikter? En kryptisk ordmassa bildas – som tumavtryck i tiden. Något för tv:s brottsutredare att ta tag i. När brott begåtts, beslagtas den misstänktas mobil omedelbart.
Man får akta sig. Man lämnar spår. Ord står mot ord.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.