Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Pia Naurin: Gladare nyheter

Pia Naurin begrundar det fakum att en viss president har fått en malfjäril med gulvita fjäll uppkallad efter sig.

Jag menar att just idag, Alla hjärtans dag, är detta värt att uppmärksammas: en groda som inte siktats av människoögon sedan 1962, har återupptäckts i Zimbabwe.
Det har media över hela världen redan meddelat, inte i form av löpsedlar, men i små, små notiser, ofta med den lilla, lilla grodan på en mycket liten bild. Grodan har så att säga hoppat in i nyhetsflödet och tagit plats emellan alla alarmistiska rapporter om världens tillstånd. Som en sorts rörelse av motstånd, både från grodans sida och kriströtta redaktörer.
Eventuellt säger detta också något om människors förmåga till empati med världens minsta, jag vill tro det.


Annars är det mest fåglar vi gullar med just nu. Den stora fågelskådarhelgen är avklarad, cirka 20 000 fågelbord bevakades, 2000 fler än förra året. Och om en vecka drar SVT igång nya serien ”Det stora fågeläventyret”, ännu en kändistävling förstås. Flertalet programupplägg innehåller numera ett tävlingsmoment med mer eller mindre kända kändisar som alla har enormt kul, och nu lät jag enormt grinig.
Jag har lite svårt för underhållningstävlingskonceptet, bara.
I det finns alltid inbakat en utslagning av någon sort, det är ju tävlingars mening i och för sig, men i tv kommer det extra nära när kameran går in i närbild. Det gör den alltid. Nederlag ska gnuggas in och man fattar så väl känslan, fan också.
Å andra sidan visas vinnarnas jubelglädje också i närbild, och på så vis blir summan av blandade mänskliga känslor konstant? Liksom summan av lasterna är konstant.
”Det stora fågeläventyret” är ett allmänbildningsprojekt helt i tiden, som lyfter fågelskådartrenden på starka vingar till nya höjder? Ännu fler kommer att lära sig att sidensvansen (som ökade mest i fågelräkningen) heter Bombycilla garrulus på latin.  Och vad heter skata, just det, Pica pica.
Ovan nämnda grodas latinska namn är Arthroleptis troglodytes.  
Just som jag tagit till mig detta svårstavade såg jag en artikel om ”Konsten att döpa en malfjäril” (SvD 6 februari). Enligt denna lär det finnas åtta miljoner djur- och växtarter på jorden, och alla behöver ett namn.


Så till exempel identifierades nyligen en malfjäril med gulvita fjäll som står upp som en våg på huvudet. Den fick artnamnet Neopalpa donaldtrumpi, efter gissa vem – och en nyupptäckt hästfluga med en gyllene rund bakända har döpts till Scaptia beyonceae, efter Beyoncé.
Att Zimbabwe-grodan blev så uppmärksammad säger också något om människans enorma nyfikenhet på världen hon lever i. Dessutom visar det på hennes aldrig sinande uppfinningsförmåga. Om informationstekniken varit mindre utvecklad hade grodnyheten inte spridits världen över, och en sådan som jag hade inte kunnat sitta på tåget och leta upp rapporten som lagts ut på Zimbabwes nationalparks hemsida.
Jag har aldrig varit inne på den hemsidan förut.
Zimbabwe är känt för helt andra saker.


Nu öppnades scener, som i en film. Expeditionen lämnade baslägret i Chimanimani klockan 09.00 på morgonen. Ledaren kunde inte själv följa med, på grund av sin cancerdiagnos, men 17.30 kom samtalet han väntade på. Tre hanar och en hona var identifierade, dna-prov togs – stor oro följde. Rara grodor är i riskzonen för elaka samlare, som allt rart är. Hemsidan noterar: tre tjuvjägare ihjälskjutna på två dagar – jag slutar där, målet var  visa att det händer på bra saker, också.
 

Pia Naurin 

Bild: MICHAEL TOBLER

INSPIRATION. Kanske kan människan (homo sapiens) så här på Alla hjärtans dag lära sig något av de vackra korallhägrarna (egretta sacra). Några är mörka, medan andra är ljusa, för övrigt är de samma och lever på samma villkor. Foto: Michael Tobler, på plats i Australien.
 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.