Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pia Naurin: Att vänta på tåget är ett hål i tiden

KÅSERI: Pia Naurin tröttnar på "ny beräknad avgångstid".

Så hörs en röst i högtalaren: ”västtåg med avgångstid 8.04 mot Göteborg”, rösten drar efter andan och under en sekund fylls man av hopp, kan det vara så väl att tåget ”inkommer strax till spår två”? 
Eller har det ”en ny beräknad avgångstid”?
Ny beräknad ankomsttid innebär ett hål i tiden.
Man blir stående i det hålet, handfallen.
Vad hjälper det då att autopiloten i hjärnan haft full koll hela morgonen, att sysslorna bockats av enligt gängse schema, påklädning, tandborstning, leta nyckel, stänga och låsa, och låsa upp igen, för mobilen ligger kvar i hallen – dröjsmålet var inräknat i tidskalkylen.
Och nu, ny beräknad avgångstid.
Man är hejdad mitt i språnget.


I tanken satt man redan på tåget, men kroppen står kvar på perrongen.             
Man har känt den förut, den allt uppslukande irritationen.
Den måste genast brottas ner. Irritation dränerar systemet på energi.
Olika förhållningssätt prövas. Vad spelar tolv minuter för roll, i detta hav av tid som jorden svävar i sedan miljarder år?
Dessutom, enligt fatalismen är ens öde förutbestämt. Upplevelsen av fri vilja är en illusion, man har ingen makt över tågen, knappt över den egna tanken.
Att låta bli att vara irriterad tar emot. Men om inte irritationen hanteras övergår den i uppgivenhet. Var detta meningen med livet redan den dag man föddes, att man skulle bli stående rakt upp och ner på en j-a perrong?
Högtalarrösten hörs igen: ”ny beräknad avgångstid…” rösten plussar på med ytterligare minuter.

Man står. Eller sätter sig om det finns en bänk.
Är fatalism samma som determinism, kan man undra.
Deterministerna säger människans vilja är orsaksbestämd på samma vis som naturen är det. Löv spricker ut, löv faller. Människan har inget annat val än att i varje given situation handla på det sätt hon gör, låsa dörrar och låsa upp dem igen, komma ihåg mobiler, stå kvar på perronger.
Det finns predestinationister också.
De tror sig veta att allt liv på jorden är förutbestämt av en allsmäktig gud.
Många miljoner människor tror på predestinationsläran.
Till dem hör inte jag. Jag tror snarare att makten över tågen ligger någon helt annanstans, eller ingenstans alls.
Jag inbillar mig också att irritationen späs på av en skvätt existentiell ångest. Jag har faktiskt inte mitt liv till det priset att jag kan öda bort det på att först stå still i en massa minuter och sedan i tio minuter till, utan att ens veta om tåget inkommer alls.
Ett sätt att fylla hål i tiden är att gosa med mobilen.
Samtliga medväntande på perrongen står med sänkt huvud och blicken riktad neråt, och förmodligen även inåt, man googlar sig bort från nuet, letar efter Varats innersta beskaffenhet?

Det kanske finns något givande om ångest på nätet - någon som ”framhåller ångest som en grundsituation i tillvaron” – han är kanske existentialist. I så fall tror han att människan är fri i sina val och ansvarig för sina beslut och sin livsbana. Med valfriheten följer ångest.
Å andra sidan behöver människan sina kval för att ”ge sig själv gestalt”? Vad det nu betyder. Gestalten fryser,  har ingen mössa, det är vinter i luften, men se där! Ett tåg. Det bromsar in, det avgår, det anländer till målet till och med.
Efter detta behövs väldigt mycket kaffe.
Det finns koffeinister också. De vet att när koffeinet klickar in klarnar det oklara, det är orsaksbestämt. Livet blir på så vis i  grunden – och i själva verket – hanterbart. Ha en grym dag.
 
 
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.