Varje dag möter jag en eller flera elever som säger ”Du måste hjälpa mig så att jag får en behörig gymnasieexamen för att komma in på universitet”. Eleverna som vill ha hjälp har ofta några F men är villiga att göra vad som krävs för att höja sig, och så kommer de med alla möjliga förslag. Jag har förmånen att arbeta med elevernas studieplaner och i många av fallen hjälpa till så den blir fullständig. Detta gemensamt med lärarkollegor och stödinsatser men främst med elevernas slit hjälps vi åt. På gymnasiet tjatar vi om vikten av gymnasiebehörighet, bland annat för att man ska kunna ta sig vidare till högre studier. Det börjar i ung ålder, påminnelsen om hur viktigt det är att plugga vidare och ta examen. Det leder till att man får ett bra arbeta och en lön som gör att man kan gå vidare i livet.
Första gången jag satt i universitetsaulan på Vasaplatsen var när jag började på Lärarprogrammet och jag såg fram mot studentlivet. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av arkitekturen och hur nöjd jag var med mig själv. Jag hade gått förbi det stora huset många gånger och tänkt att där ska jag någon dag gå, ovetande om att det inte är där man är i praktiken.
Jag minns också att vid nästan varje tenta tröstade mamma mig med att det minsann kommer gå bra och jag inte alls behöver oroa mig.
Det är något stort med att få sin examen, och utbildning är ovärderligt. Många gånger skapar det både ett bättre och rikare liv.
Nu satt jag där för andra gången i publiken och tittade mig omkring på anhöriga, studenter och avgångselever. Det var dags för minstingen i syskonskaran att ta examen och allt är ju så speciellt med minstingarna att pappa till och med hade köpt två blombuketter, så stolt var han.
Jag såg också stoltheten i mammas små ögon och tänkte, bara hon inte börjar gråta, men inombords log jag för att jag visste att de nu kunde bocka av den där punkten på önskelistan de skrev när de kom till Sverige. Utan att kunna ett ord svenska var deras största önskan att deras barn skulle utbilda sig och få en bra framtid.
Pappa gick själv i grundskola, men kunde inte fullfölja hela i hemlandet. Mamma gick inte alls i skolan, majoriteten av kvinnorna fick inte det.
Efter examensceremonin var det dags att ta bilder.
”Ställ er där vid skylten så man ser att det står Göteborgs Universitet, ta en bild här med så man ser bygganden. Fick du med allt på bild?", säger pappa om och om igen. Lite ivrig att bilderna ska bli bra och att man ska se vart vi befinner oss.
Jag ser en likhet med elever som ivrigt vill fullfölja sin utbildning, med andra föräldrar som är måna om sina barns studier och mina egna föräldrar. De vill alla bocka av den punkten på sin lista. Punkten där deras barn har fått; behörig gymnasieexamen och universitetsexamen. Jag är glad att vi lever i ett samhälle som strävar efter att erbjuda allas rätt till utbildning. När vi sen möter de som vill ta steget vidare till högre studier, visar vi möjligheterna.
