Alla vuxna ställde sig mittemot varandra tillsammans med de barn som inte skulle spela. Allting stannade upp för välkomstmatchen skulle snart börja. I högtalarna fick man instruktioner om hur man skulle fylla på från båda sidorna och hur alla skulle ta sig in på planen. Tillsammans skulle vi bygga en mänsklig sarg, detta för att välkomna de yngsta in i klubben genom applåder och hejarklack. När de små liven i alldeles för stora matchtröjor hade sprungit in genom den mänskliga sargen till fotbollsplanen skulle alla få uppleva deras första match med sina lagkamrater. Detta var ett välkomnande till klubben, idrotten och laget.
I sport är det oerhört viktig med positiva upplevelser för att barnen ska vilja delta, och även för mig som föräldrar var detta en fin stund. Men ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att vi behöver fler mänskliga sargar kring våra barn där vi hejar fram dem och stöttar dem hela vägen. Oavsett situation behöver vi vara närvarande och detta var en påminnelse om hur viktigt det är, denna gången letade inte varje barn efter sin förälder utan de mötte så många glada ansikten att de överallt kände glädjen och energin som omgav dem.
Som ni kanske förstår har lillkillen börjat i fotboll och det är många frågor om att vinna, förlora, och om det räknas när man bara nästan gör mål. Jag försökte förklara att de allra viktigaste är att ha roligt, träffa andra barn och röra på sig. För visst räknas det även om man bara nästan gör mål?
När första matchen var över fick alla en medalj oavsett om man vann eller inte. Fokus var på den positiva upplevelsen och han var så himla nöjd med sin första medalj och började genast planera att han skulle visa den i förskolan på måndag. När vi kom hem blev lillasyster lite ledsen och ville också ha en medalj, så jag gick in i förrådet till byrån och öppnade den lilla rosa lådan med mina gamla medaljer. Jag visste exakt var jag hade förvarat dem och även om min man vid några tillfällen har tyckt att de bara ligger och dammar har jag valt att behålla dem. Och det var ju bra för då kunde lillasyster också få en medalj. Vi radade upp alla de gamla medaljerna och jag fick berätta för min son om varje medalj, vilken plats vi kom på, vad guld, silver och brons betydde. Men det viktigaste var att han också fick se hur glad jag var och det blev ett bra tillfälle att återigen prata om att man inte alltid kommer vinna, komma först eller göra flest mål, men att oavsett hur det går är det viktigt att delta, ha roligt och kämpa. Han är för liten för att förstå allt detta och mycket av det man möter i sporten möter man i livet. Min förhoppning är att vi som föräldrar bygger fler mänskliga sarger kring våra barn, erbjuder dem en spelplan där det är okej att misslyckas så att unga vågar utvecklas och alltid känner att vi är närvarande.
Det ska bli spännande att följa vilka intressen barnen väljer att ha och vilka de väljer bort, men det blev i alla fall en mycket bra start på sonens fotbollsintresse och en fin söndag där barnen gick runt med sina medaljer kring halsen. Jag hoppas han behåller intresset även om det inte blir medalj varje gång och där tror jag vi vuxna spelar en oerhörd stor roll som i så mycket annat.
Vi får helt enkelt inte glömma den mänskliga sargen, vilken sorts spelplan vi erbjuder och vilken effekt vi har på våra barn och deras utveckling.
