Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Währborg, stressforskare och tisdagskrönikör i GP.

Peter Währborg: "Vi får aldrig sluta att säga det vi tänker"

Är det så att vi allt oftare ger avkall på våra synpunkter och kritik för att vi inte vågar eller förmår oss säga ifrån? undrar Peter Währborg i sin tisdagskrönika.

För en tid sedan träffade jag en mycket trevlig forskare i statsvetenskap som hade egenheten att han läspade en del. Eftersom samtalet snart kom att handla om det moderna samhället, stress och forskning frågade jag förstås vad min nyfunne vän sysslade med till vardags. 
– Fläktforskning, svarade han obesvärat.
Aj sjutton, tänkte jag – det blåser nya vindar inom statsvetenskapen. När jag klargjort min förvåning över hans inriktning inom forskningen log han brett och förklarade att det snarare handlade om en slags släktforskning, inte fläktforskning. Han påpekade för mig att vi i Sverige överlag tror att korruption bara är något som förekommer i avlägsna så kallade bananrepubliker. Så är det inte, sa han. Snarare är det så att olika maktstrukturer ständigt infiltrerar samhället genom mutor, favorisering av likatänkande och att det tas politiska hänsyn då tjänster tillsätts. Jag frågade förstås vad han menade så han utvecklade sitt resonemang för mig. 

Vissa politiska grupper påminner om släkter som ger varandra fördelar och fördelar högt uppsatta positioner till varandra, ungefär som gamla adelsfamiljer. Så är det också i staten och inom landsting och kommuner. Det är till och med så att du måste bli en utpräglad medlöpare för att ens komma ifråga på ledande positioner inom till exempel sjukvård eller olika myndigheter, berättade han. Om du är en foglig medlöpare kan du bli både nationell samordnare, utredare, polischef och riksrevisor. 
– Men, man måste väl vara lojal, invände jag. 
– Jo, svarade han på trygg norrländska, men i första hand mot sig själv, annars tappar man bort sig fortsatte han. Det är farligt för både en själv och samhället om man börjar tappa bort sig själv.  Det är människornas egen moral som avgör hur korruptionen tillåts breda ut sig.
– Hur då menar du, frågade jag allt mer intresserad av hans resonemang.
– Om man ständigt känner att man måste ändra sig och göra avkall på sina principer för vad som är rätt och riktigt urholkas till slut hela samhället. Det blir ett slags moraliskt förfall där kunskap, kompetens och omtanke får ge vika för insmickrande opportunism, fortsatte han. Vänskapskorruption är farlig därför att den åsidosätter den rättvisa som är grundbulten i det fria och demokratiska samhället. När den dessutom kommer att omfatta hela politiska partier eller någon slags ny åsiktsadel blir den ännu farligare.

Jag funderade länge på min väns tankar. Är det så att vi allt oftare ger avkall på våra synpunkter och kritik för att vi inte vågar eller förmår oss säga ifrån? Och är det till och med så att det krävs för att vi skall få behålla våra positioner och kanske flytta fram dem en bit? Värre stress kan man ju knappast tänka sig än att sluta säga det man tänker. Mina tankar fastnade vid ett ordspråk från en gammal etiopisk kejsare (Haile Sellassie): ”Genom historien har det varit passiviteten hos dem som kunde ha agerat, likgiltigheten hos de som borde ha vetat bättre, tystnaden från rättvisans röst när det varit som viktigast, som gjort det möjligt för ondskan att härska”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.