Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vardagskrönikören Peter Währborg anser att staten och dess makt skall skiljas tydligare från den politiska styrningen, här illustrerad av ett stort antal riksdagsledamöter under en omröstning. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman, Stefan Berg

Peter Währborg: Staten sviker sina medborgare

"En del accepterar inte statens förordningar och påbud utan bildar som bekant egna små stater i staten. Vissa kriminella gäng har till exempel en egen rättsordning liksom vissa religiösa och politiska grupperingar", skriver professor Peter Währborg i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Människans naturtillstånd är inget att yvas över. Självbevarelsedriften spelar fortsatt den dominerande rollen i människans liv. Det räcker med att säga klimat, miljöförstöring, stängda gränser eller ständiga krig och revirstrider för att alla skall förstå vad jag menar. Naturens lagar tycks inte kunna överridas av människan. Denna självbevarelsedrift, eller egoism om du så vill, är lika farlig som ett flygplan utan pilot. Trots detta är den paradoxalt nog själva förutsättningen för den utveckling som ägt rum genom årtusendena, eller för det vi kallar evolutionen.

Att styra människors egensinniga beteende är som att fösa ihop en flock katter. Det var så staten kom in i bilden. Dess syfte var att skapa sociala kontrakt som möjliggjorde överlevnad och visst välstånd också för dem som inte tillhörde näringskedjans toppskikt.

Statens innersta cirkel utgörs av riksdag och regering. Dess yttersta av domstolar och alla de statliga verk, myndigheter och företag som skall verkställa det riksdag och regering bestämt via så kallade regleringsbrev. Staten ställer upp ramarna för hur landsting, regioner och kommuner skall verka. En del accepterar inte statens förordningar och påbud utan bildar som bekant egna små stater i staten. Vissa kriminella gäng har till exempel en egen rättsordning liksom vissa religiösa och politiska grupperingar. Det tycks av historiens lärdomar att döma som om både självbevarelsedriften och en statlig axelmakt är nödvändiga förutsättningar för ett samhälles fortbestånd och utveckling.

I min vardag möter jag allt oftare människor som är förtvivlade över den oförmåga och den inkompetens vårt samhälle erbjuder på områden som staten råder över. Det är exempelvis befängt att regeringen kan utfärda regleringsbrev som begränsar sjukdomar till ett visst antal dagar per försäkrad och år, vilket ju innebär att färre skall erhålla sjukpenning trots att de är sjuka. Lika förskräckligt är det att arbetsskadeförsäkringen halverats sedan 2006 eller att allt fler stater i staten (till exempel kriminella gäng och extremistgrupper) växer upp och hotar hela den moral som staten skall värna och främja. Växande klyftor mellan stad och land, rik och fattig är några andra exempel där staten inte varit lyckosam liksom det migrationskaos som råder med framväxande fientlig nationalism som följd. Landstingen, regionerna och kommunerna har inte varit lyckosamma i sin uppgift att hantera vare sig vården, skolan eller omsorgen. Jag möter varje dag människor som bekräftar detta med sina egna berättelser. Och då är detta bara några få exempel.

Jag tycker att staten och dess makt skall skiljas tydligare från den politiska styrning som förorsakar stor del av den inkompetens staten uppvisar. Statlig verksamhet skall byggas på kunskap och vetenskap, inte på tillfälligt förhärskande politisk ideologi. Så långt möjligt skall denna verksamhet fastställas på mycket bred politisk grund. Tjänster skall tillsättas utifrån kompetens snarare än partibok. Ingen skall påstå att man inte förstod hur illa ställt det var med SJ eller att man inte kunde förutse migrationskaoset. Ingen skall inbilla mig att Försäkringskassan har bättre medicinsk kunskap än sjukvården och inte heller kommer någon att lyckas övertyga mig om att det inte går att bedriva statens grundläggande uppgifter utan inflytande från politiska kommissarier. Självklart skall statens uppdrag och inriktning underställas riksdagen. Utan en sådan återkommande demokratisk kontroll riskerar denna koloss på lerfötter att bli människorna fiende snarare än tillskyndare då dess hjälp och stöd behövs. Kanske är det dags för en översyn av statens roll och styrning. I dag är staten och framförallt dess yttersta cirkel ett gammalmodigt programmerat självspelande piano.