Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin vardagskrönika ger sig professor Peter Währborg på jakt efter själen. Bild: Maria Groth, Stefan Berg

Peter Währborg: Peter Währborg: "På spaning efter själen"

"Risken med att acceptera själen som något outgrundligt är att alla dess uttolkare får ett orättmätigt inflytande över våra tankar, känslor och beteende", skriver Peter Währborg i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Man undrar var själen finns. Den är ju minst sagt omtalad. Så vitt jag förstår finns den lite överallt. Ibland säger några att man kan ha ont i själen. Inte för så länge sedan hörde jag någon säga att ett politiskt parti förlorat sin själ. Andra säger sig lyssna till själens röst lite nu och då. Även själavandring har föreslagits, men det talar man inte så mycket om nuförtiden när varenda själ har bil som Tage Danielsson uttryckte saken.

I antikens Grekland menade Aristoteles att hjärtat var själens boplats. Därmed antydde han att själen hade just en boplats och att den fanns någonstans inom oss. Men finns det verkligen en fysisk själ? En amerikansk läkare, Duncan McDougall, vägde i början på 1900-talet några få människor före och efter dödens inträde. Han fann att kroppen lättade med 21 gram. Detta något antogs vara själens vikt. Det är klart att man blir imponerad i så fall, 21 gram som kan göra ont, tala och vandra omkring. Nä, själens stora triumfer har nog firats inom de olika religionerna. Kristendomen menar att själen uppkommer vid människans tillblivelse och andra religioner beskriver olika varianter på temat kretslopp. Flertalet religioner har det gemensamt att själen, eller ibland beskriven som anden, är immateriell. Dess osynlighet och dimensionslösa existens är inte vare sig mätbar eller påvisbar.

Med de moderna vetenskaperna fick själen en renässans då grekiskans psyke fick ersätta ordet själ. Själsläran blev psykologi. Även här uppstod en olycklig tudelning. Några menade att det finns ett psyke som följer sina egna outgrundliga lagar, medan andra hävdade att det vi kallar själ eller psyke är något som utspelar sig i hjärnan och som så småningom låter sig utforskas och förstås. Inom läkekonsten förblev skilsmässan, uppdelad i psykiatri och kroppssjukdomar, en olycklig separation med delad vårdnad. Uppfattningen om det abstrakta och outgrundliga psyket drev ut den psykiska ohälsan i ett träsklandskap.

Är då själen ”bara” själva livet, vår hjärna eller vårt medvetande, eller är den kanske något mer? Därom kommer säkert både naturvetenskapen, humanismen och religionen att träta under lång tid framöver. Risken med att acceptera själen som något outgrundligt är att alla dess uttolkare får ett orättmätigt inflytande över våra tankar, känslor och beteende. Vi låter oss bli påverkade (duperade?) av de som anser sig stå över oss andra i sina uttolkningar av själens verk. Omvänt är risken att vi reducerar själen till att bli en del av vetenskapen med alla dess brister och avsaknad av svar på angelägna frågor.

Så länge vetandet inte räcker till blir den oförklarliga själen nödvändig. Kanske inte för att den finns, men för att den representerar alla de tankar och känslor vi har och som inte låter sig förklaras på ett rationellt sätt. Problemet är väl snarare att själen aldrig kan ge oss några råd och anvisningar som inte människan skulle kunna göra. Jag räds alla dem som tagit monopol på uttolkningar av själens väsen och avsikter.

Jag har, som många andra läkare, fått uppleva det ögonblick då människor dör, men också stunden dessförinnan och den ödmjukt respektingivande känslan efter bortgången. I detta ögonblick kan, åtminstone jag, uppfyllas av upplevelsen att just själen lämnat den avlidna kroppen.