Så har då höstrusket tagit sitt obevekliga grepp om våra arma själar. Svunnen är den tid då vi lade sju sorters blomster under kudden för att hälsa sommaren välkommen och drömma om tillkommande kärlek. När höstens mörker lägrar min själ lägger jag sju olika sorters antidepressiva under kudden och drömmer om bättre gatubelysning. Må vara att hösten bjuder på naturens rikt mättade färgskalor och vackert frostnupna blad. Trots denna insikt kan höstens mörker överskugga allt annat. När jag senast gick ut med min hund insåg jag att i hundår räknat borde jag varit död för länge sedan. Min kloka hund förstod säkert min molokna tanke och lyfte försiktigt sin bakre vänstra tass mot mitt högra ben.
Min melankoliska relation till hösten påminner mig om några av de stora mörker människor möter i tillvaron. Dit hör depression och ångest. Dessa tillstånd fångar oss i ett gastkramande grepp med sina ovälkomna tankar och känslor. I detta svårmod får man framhärda i en ensamhet som ingen ser. I ensamheten växer svårmodet och trängseln i bröstet. Alldeles oavsett orsakerna till detta själsliga fängelse, är det just den trånga cellen med sitt begränsade utrymme och själva ofriheten som mina patienter brukar återkomma till i sina berättelser. Om stressen är vardagens verkliga vedermödor är ångesten den katastrof ingen ser. Den fara som ännu inte inträffat, men där tankar och känslor redan tagit ut ett högt pris i oro, skuldkänslor och ständigt ältande. Det är märkligt hur ofriheten kan kidnappa våra hjärnor och bygga murar som svårligen låter sig rivas. Det är som att friheten finns först när man förlorat den. Kanske är det så med hösten också. Den vore nog helt möjlig att uthärda och kanske till och med uppskatta om det inte vore för våren.
Ensamheten är lika ofrånkomlig som årstidernas växlingar. Den ofrivilliga ensamheten kan brinna likt en skärseld i hopp om försoning. Den är inte lätt att lindra, men med inlevelse kan man bygga broar. Jag hade en gång en kollega som till tröst för sina patienters uttalade sjukdomslidande brukade lägga huvudet på sned och säga ” ja, ja, förstår precis – haft det själv fast värre”. Det fungerade nästan alltid utom då han träffade patienter med äggstocksinflammation.
Många är de tankar och känslor vi inte ser. På den underbara Lilla Amundön ligger Ågrenska. Där möter jag ibland föräldrar vars barn drabbats av svår sjukdom. Där tillåts ensamheten och svårmodet uttrycka sig. I samvaro och kunskapsförmedling tillsammans med lek och avkoppling har man hittat en väg mot nya årstider. För så kommer det väl alltid att vara. Någon evig vår och sommar är kanske inte det allra bästa för oss människor, för om lyckan inte finns förrän vi förlorat den skulle vi nog aldrig förstå vad lycka är.
Nu går jag ut med hunden och letar upp en lyktstolpe. Varde ljus.
