Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Peter Währborg, stressforskare och tisdagskrönikör.

Peter Währborg: "Ge politikerna högre lön"

"Ge högre lön till politikerna och ställ samtidigt hårdare krav på våra beslutsfattare", menar professor Peter Währborg i sin tisdagskrönika.

Snart börjar hummerfisket. Inget kan bättre markera höstens definitiva ankomst till vår älskade västkust. Havet och skogen bjuder vid denna tid oändliga möjligheter till spännande avkoppling; bär- och svampplockning, jakt och fiske eller bara rogivande skogspromenader. Dessa ljusglimtar behövs i tillvaron när morgontidningen är fylld med rubriker om rikspolischefen, Transportstyrelsen, Försäkringskassan och andra myndigheter med tveksam moral på högsta nivå. 

När det nu bara är ett år kvar till valet är det dessvärre dags att introducera en ny form av stress – misstroendestress. Allt oftare upptäcks och rapporteras korruption, politiskt maktmissbruk och oacceptabelt slöseri med skattemedel. Många av oss undrar försynt varför man fullständigt struntar i resultaten av folkomröstningar eller varför västlänken över huvud taget tillkom utan något som helst direkt inflytande över beslutet från människorna i Göteborg. 
En kort krönika lämnar inte utrymme för att räkna upp alla de skandaler och missförhållanden som Göteborg fått utstå under senare år. En sak är dock uppenbar – en helt ny och ganska maktfullkomlig samhällsklass har uppstått; politrukerna. Det är de som med ett politiskt mandat av rättrohet och dålig sakkunskap tillförskaffats makt och inflytande över saker de sällan förstår så mycket av.

Det kan knappast vara demokratins yttersta syfte att den politiska viljeinriktningen också måste sammanhänga med lekmannakunskap. Hjalmar Söderberg uttryckte detta på ett elegant sätt: ”Det finns saker man måste vara fackman för att inte förstå”. Inom snart sagt alla yrken krävs kunskap och utbildning för att nå de högsta beslutande positionerna. Undantaget från denna grundregel är politiken och de politiskt styrda verksamheterna. Där räcker partiboken och den obrottsliga lojaliteten. När politiken blir ett självändamål förlorar sig demokratin i det maktspel som allt fler människor misstror och tycker hjärtligt illa om. Risken för korruption och egensinnigt utnyttjande av de potentiella förmånerna ökar med kvadraten på avståndet till väljarna. 

Har man förtroendet och uppdraget att förvalta medborgarnas önskemål och pengar är det rimligt att man också gör det man sagt att man skall göra och har förmågan och kunskapen att göra det. Det är således ett uppdrag som borde arvoderas bättre, samtidigt som det amatöristiska inflytandet i enskilda verksamheter borde begränsas avsevärt. 
Inget är så farligt för ett samhälle som då människorna börjar misstro den politiska ledningen och framförallt legitimiteten för den politiska styrningen. Det är svårt att känna igen det som händer i vår samtid från de vallöften som lämnades. Misstroende skapar stress och osäkerhet. 

Vi borde åtminstone få ifrågasätta det ansvar politikerna har via en ansvarsnämnd där löften och åtgärder prövas av en juridiskt kompetent panel snarare än det egna kommunalfullmäktige vars majoritet då kan låta sina politruker hitta på vilka tokigheter som helst eftersom de håller varandra om ryggen. 
Detta skulle ge ett mer direkt folkligt inflytande och sätta press på politikerna att leva upp till det de utfäst i sina valkampanjer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.