Jag vaknade inte. Trots detta fann jag mig själv i bilen på väg till jobbet som smärtläkare en halvtimme senare. Eftersom vägen från mitt hem påminner om en puckelpistbana vaknade i alla fall mina inälvsorgan av den omilda behandling som jag består dem med varje vardagsmorgon. Jag hann skänka en medlidsam tanke till den femtedel av landets befolkning som lider av långvarig smärta. Cirka två procent lider dessutom av en utbredd smärta i stora delar av kroppen. Inte sällan är denna långvariga smärta dessutom förknippad med Lützen-dimma i hjärnan och en plågsam trötthet.
Som smärtläkare får man ofta ta vid där andra läkare inte riktigt lyckats med smärtlindringen. Psykiatriker frågar förstås om allt som gör ont i livet och gynekologer om det som gör ont i underlivet. Kirurger frågar inte så mycket, men skär gärna bort det som gör ont. Det är förresten därför kirurger sällan träffar patienter med huvudvärk.
Men om smärtan sitter på flera ställen i kroppen eller inte går att skära bort, då blir det krångligare. Man förleds ofta att tro att det som inte syns, eller går att röntga, är "hittepå". Denna titthålspsykologi lägger som regel bara sten på en redan tung börda att bära. Få saker i livet påverkar människor så mycket som ständig värk. Dessutom är dessa patienter liksom osynliga för omvärlden därför att smärta inte syns på utanskriften.
Attityden till långvarig smärta präglas därför ofta av oförståelse och misstänksamhet. Annat är det i Frankrike. Där är det första man frågar patienter som kommer till sjukhus om de har ont. I USA frågar man mest om de har råd och i Sverige om de har högkostnadsskydd. För länge sedan trodde man att smärta förorsakades av onda andar eller demoner. Märkligt nog tycks attityden fortleva. Tanken om att man har sig själv att skylla frodas fortfarande. Ve den som klagar över smärta och skam över den som behöver läkemedel för att förskonas en smula.
Långvarig smärta gör en både trött och ilsk. Många av mina patienter utvecklar därför en ren depressionsbild. Dessvärre kan inte heller vi smärtläkare bota bort mycken av den smärta vi möter i vår vardag. Det är en frustration som vi ofta delar med patienterna.
På vägen till mitt jobb hann jag erinra mig en alldeles sann historia som en kollega berättade för mig för en tid sedan. Han hade träffat en dam med mycket långvarig och besvärlig smärta som uppgivet öppnat samtalet med ”ja, här sitter en kärring där inget hjälper”. De kom på god fot med varandra så när hon kom på återbesök och han fann henne sittande i väntrummet utbrast han glatt ”jaha, här sitter en kärring där inget hjälper”. Problemet var dock att det inte var hon som satt där och väntade på doktorn.
Försäkringskassan verkar dock vara mindre bekymrade. Kan man inte stå på benen, kan man i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande, tycks man mena. Patienter med långvarig smärta är verkligen en mycket utsatt grupp. Det finns mycket få specialister inom området och utbildningen för alla kategorier inom sjukvården är mycket bristfällig.
På min väg mot jobbet befann jag mig strax i slutet av Tingstadstunneln. Då såg jag ljuset i tunneln. Få patienter blir så delaktiga i sin egen behandling som smärtpatienterna. När de får lära sig strategier som gör att de själva bättre kan bemästra sin smärta är det ju faktiskt dem som tar kontroll över sin kropp och som förstår betydelsen av att vara delaktig i sin egen behandling.
Läkemedel, injektionsnålar och andra traditionella sjukvårdsinsatser kan vara nödvändiga för smärtlindringen, men meningen i livet kan bara den finna som lärt sig bemästra det meningslösa.
