Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Professor Peter Währborg slog häromdagen till med en tårtbit som lunchmat, något som inte alla hans arbetskamrater tyckte var en jättebra idé.  Bild: Jurek Holzer, Stefan Berg
Professor Peter Währborg slog häromdagen till med en tårtbit som lunchmat, något som inte alla hans arbetskamrater tyckte var en jättebra idé. Bild: Jurek Holzer, Stefan Berg

Peter Währborg: Peter Währborg: Det var ett skamlöst tilltag att käka tårta på lunchen

"Få dör av skam eller skuldkänslor. Många dör visserligen med dessa känslor men ännu fler lever med dem dagligen. Det har blivit något av vår tids religion att skämmas till och med över det man inte ens kan påverka", skriver vardagskrönikören Peter Währborg som inte skämdes det minsta när han nyligen käkade en tårtbit till lunch.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Häromdagen åt jag tårta till lunch. Det var ett intressant experiment. Mina arbetskamrater trängdes kring mig för att informera om det olämpliga med denna välfägnad. Man kunde riktigt se hur upprörda de var. Läppar smala som streck, sammanbitna tuggmuskler och barska ögonbryn. Garanterat var den sammanlagda pulsstegringen hos mina åsyna vittnen djupt skadlig på längre sikt.

Själv mådde jag prima. Naturligtvis kommer de att sätta upp en skylt vid min gravsten med texten ”vad var det vi sa!”. Det var ett skamlöst tilltag att käka tårta på lunchen utan vare sig groddar eller keso. I dessa skammens tider borde jag förstås skämmas – det är liksom modernt nu. Jag kände dock ingen skuld över intaget av min enkla måltid eftersom min egen lika enkla moral tillät mig detta och vad värre var – jag njöt av tårtan.

Få dör av skam eller skuldkänslor. Många dör visserligen med dessa känslor men ännu fler lever med dem dagligen. Det har blivit något av vår tids religion att skämmas till och med över det man inte ens kan påverka.

Som barn minns jag den oro som kärnvapen förorsakade och den skam jag kände över att så många människor i världen svalt. Numera tänker jag att skam knappast bidrar till någonting mer än dålig självkänsla och förminskad livsglädje.

Kanske är det så att skammen och skulden blir en slags avbetalning på mitt bidrag till världens problem. Inte för att det lönar sig, men därför att jag kan förlika mig med tanken på att skämmas. Den kostar ju inget och min egen självömkan blir därigenom ett slags bidrag till det som ändå inte löser sig på grund av mitt värdelösa bidrag. Skamkänslor löser ingenting men visst kan den hjälpa oss att avstå även från det som lagar inte kan förbjuda.

Skamkänslan bidrar till att upprätthålla moraliska värderingar och skulden att betala av det man skäms över. Förre statsministern Göran Persson sa en gång klokt att ”den som är satt i skuld är icke fri". Problemet i vår tid tycks dock lika mycket vara vem man skall betala av skulden till för det man skäms över. Skammen över att flyga, köra bil, äta kött och käka tårta på lunchen blir då bara en tung känsla av otillräcklighet. Problemet med alla dessa nya skamkänslor är att skammen knappast tillåter oss att växa eller ens förändras. Man drunknar i skam och skuldkänslor.

Många av vår tids problem tycks ha enkla lösningar enligt skamfilosofernas uppfattning. För varje komplicerat problem finns ett svar som är enkelt och entydigt, men dessvärre oftast fel. Det går inte att skjuta alla gängkriminella och det går inte att cykla till Göteborgs centrum eller närmsta spårvagnshållplats om det är flera mil dit. Kloka lösningar på alla dessa problem vi möter växer knappast fram till följd av skam och skuldkänslor. Fortfarande är det nog så att tänka stort går fort, men att söka fakta går sakta. Många religioner och politiska ideologier har systematiskt använt skam- och skuldkänslor som bärande argument för sin förträfflighet. Med dessa starka känslor får man stundom förnuftet att stå tillbaka.

Jag tror inte att skamkänslor är en framkomlig väg för förändringar som kan vara av stor betydelse för oss människor. Då tror jag mera på Nalle Puh som förordade att man inte ”skall stirra sig blind på en stängd dörr, det kan finnas en öppen dörr bredvid”.