Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Tjejer som Malala och Greta Thunberg tycks alltför ensamma i sin ungdomliga vishet för att gamla byggmästare skall förstå", skriver Peter Währborg i sin vardagskrönika. Bild: Charles Krupa, Daniel Reinhardt, Stefan Berg

Peter Währborg: Peter Währborg: Det behövs en ny humanism

I dag kommer professor Peter Währborg med en bekännelse: "När jag som barn gick i skolan gjorde jag nästan allt man inte fick. Jag slog visserligen rekord i antal hemanmärkningar, men någon frihetskänsla infann sig aldrig. Snart insåg jag att förpliktelser och andras disciplinerade uppträdande skapade mer frihetskänsla än mitt eget egocentriska fälttåg mot auktoriteter", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Redan som tonåring led jag av frihetslängtan, för led gjorde jag. Det stora problemet som hotade kväva min längtan var att jag aldrig kunde bestämma mig för vad frihet är.

I Sverige gör vi det enkelt för oss. Motsatsen till frihet blir således ofrihet, längre än så sträcker sig inte vårt språk och därmed heller inte vår tanke. Jag förstår att filosofer och politiker kan ha skilda meningar om frihet, beroende på vad man själv har för erfarenheter. Man tycker lite olika, men ändå. Jag blir lika förvånad varje gång jag möter ett exemplar av Homo Normalis. De verkar vara stöpta i samma form. Samhället och dess med- och motborgare tycks vara mer eller mindre klonade. Det förskräckliga är dock att det är just dessa människor, Homo Normalis, som ämnar medverka till det sjätte och kanske sista utdöendet på vår jord genom kärnvapenkrig, klimatpåverkan, nya osäkra teknologier eller annat elände. Någons frihet tycks alltid vara någon annans ofrihet. Vår tids människa tycks därför mest som ett slags obehagligt experiment i sin ofullkomlighet. Att vara sig själv torde vara det sämsta råd man kan ge en människa.

Trots denna gordiska knut tror jag på människans förmåga att övervinna sig själv. Friheten är nämligen aldrig en produkt av huset vi bor i utan snarare tvärtom. Först byggde vi huset, sedan byggde huset oss. Till slut blev det så trångt i huset att alla inte fick plats och så farligt att det hotade oss alla genom förgiftning, översvämning eller explosion. Ett hus som allt tydligare präglas av allas krig mot några och någras hot mot alla kan bara sluta på ett sätt och det gör det kanske.

Det är dags att säga upp kontraktet i detta luftslott. Medan vissa bygger murar kring sina hus borde kloka människor fundera på hur man bygger ett hus som inte hotar att bli vår undergång. Det är uppenbart att vi behöver andra arkitekter än de som byggde det förra huset och kanske borde vi byta ut fastighetsskötarna också. Friheten växer inom individen, precis som för den som lämnat ett koncentrationsläger eller ett fängelse. Det är först då friheten har fått spegla sig mot ofriheten som Homo Normalis tycks reagera. Först då blir friheten den verkliga frihet som åtminstone är min dröm i livet. När upplevelsen av ofrihet inställer sig trängs Homo Normalis längst ut på de politiska kanterna för att söka murarnas lösning på alla gemensamma problem. Allt fler tycker ju dessutom att de redan hamnat utanför dessa murar. Hur lång tid skall det ta innan Homo Normalis förstår att bygga hus som går att leva, utvecklas och fatta beslut i, baserat på kunskap och humanism? Tjejer som Malala och Greta Thunberg tycks alltför ensamma i sin ungdomliga vishet för att gamla byggmästare skall förstå.

När jag som barn gick i skolan gjorde jag nästan allt man inte fick. Som stolt medlem i klisterklubben lyckades jag slå ett och annat rekord i fastlimmade lärartillhörigheter. Jag slog visserligen rekord i antal hemanmärkningar, men någon frihetskänsla infann sig aldrig. Snart insåg jag att förpliktelser och andras disciplinerade uppträdande skapade mer frihetskänsla än mitt eget egocentriska fälttåg mot auktoriteter. Frihet är kanske lika mycket att avstå från det som förnuftet säger oss vara skadligt och förödande. Jag vill inte vara ägd av någon, men gärna tillhöra många.

Jag tror det behövs en ny upplysningstid och en ny humanism. Den måste komma. Min pessimistiska syn på människan är just skälet till min optimism. Vi är ju trots allt vad vi varit, men blir den vi gör.