Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Frölundas klack med tifo inför Frölundas senaste hemmamatch i SHL mot Skellefteå. "När mörkret och tristessen plötsligt invaderar oss är det dags att välja. Jag väljer ljus och action, det är vad ishockey i Scandinavium handlar om", skriver stressforskaren Peter Währborg i sin tisdagskrönika.

Peter Währborg: "Den allvarsamma leken får oss att jubla"

KRÖNIKA: I det rådande novembermörkret ordinerar stressforskaren och tisdagskrönikören Peter Währborg ett besök i Scandinavium när Frölunda spelar.

En novemberdag tar snabbt slut. Åtminstone känns det så. Mörkret sätter fart på melatoninet i hjärnan som svarar med att sakta men säkert släcka lyset. Men så plötsligt dyker festen upp, likt en Stena-färja som bryter sig fram i den becksvarta natten och sprider känslan av värme, spänning och allmänt mys. Det är match i Scandinavium. Frölunda bjuder upp till dans. Rinkleken ska snart börja. Röd-gröna supportrar lämnar sina iden och sluter upp som lämmlar bakom lekledare Rönnberg. Klockan står stilla för några timmar. Den allvarliga leken får oss att både jubla och smaka på vemodets bittra kalk om hemmalaget förlorar. Det är ett spännande och ljust avbrott i vardagens stressiga blåsväder och faktiskt billigare än psykoterapi. Lek ska tas på allvar, annars blir den inte rolig. Mina barn lärde mig det och jag lärde dem att behärska sig vid förluster och motgångar i leken. Där finns inget utrymme för att släcka ner alla hjärnans funktioner trots att man förlorar i leken.

Peter Währborg, stressforskare och tisdagskrönikör i GP. Bild: Anders Hofgren


I Hjalmar Söderbergs roman "Den allvarsamma leken" återkommer en fras som jag inte gillar alls: "man väljer inte". Jag tror att man gör det, man väljer hela tiden. När mörkret och tristessen plötsligt invaderar oss är det dags att välja. Jag väljer ljus och action, det är vad ishockey i Scandinavium handlar om – ljus och action. Säkert tycker någon kulturknutte att Halmar Söderberg i lampans sken är samma sak. Förvisso sant, men om man nu söker en snabb och effektiv kur mot tristessen och mörkret, dessutom tillsammans med andra människor kan jag ordinera en kväll i Scandinavium.
Det är förstås samma sak med en konsert eller ett bibliotek. Målsättningen är egentligen densamma, nämligen att ge vår hjärna en slatt välbehövligt dopamin. Denna göteborgska signalsubstans i hjärnan (upptäcktes av nobelpristagaren och göteborgaren Arvid Carlsson) spelar en roll för mycket av det vi finner lustbetonat och belönande. Inte minst spelar det en roll för en annan vacker lek – kärleken.
För barnen är leken ett sätt att pröva vuxenrollen utan att behöva ta ansvar för den. För oss vuxna är leken lika mycket ett sätt att mota tristessen i grind som att söka samvaro med andra. För mig känns mörkret som tristessens hemmarink, varför skulle vi annars låta Avenyn bada i vackert ljus och varför skulle Liseberg annars slå rekord varje år i antalet lampor.

När Sigmund Freud svarade på frågan om livets mening svarade han "lieben und arbeiten".  Om jag nu inte får lägga till "essen und trinken" för min dietist så får det bli "spielen". Jag tror att leken är minst lika viktig i våra liv. Det handlar nog inte så mycket om att säga nej till saker i livet. Det handlar snarare om att säga ja till det som förskönar, förgyller och förfinar våra liv. När leken är som bäst fostrar den oss samtidigt som den skänker oss både avkoppling och gemenskap. Det är därav som leken blir allvarlig. Man kan aldrig fuska, då blir leken inte rolig. 
Frölundas hejarklack har en underbar slogan som alla borde ta efter, inte minst alla vi som gillar idrott och hockey – "aldrig hata bara älska". Det är därför de kallas goa gubbar och med en växande skara goa gummor. Med den devisen ger vi oss aldrig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.