Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Professor Peter Währborg är stolt över att han, som han själv uttrycker det, är
Professor Peter Währborg är stolt över att han, som han själv uttrycker det, är "rätt bra på att klaga på saker och ting". Bild: Piotr Marcinski, Stefan Berg

Peter Währborg: Peter Währborg: Att klaga eller inte klaga?

"När jag var yngre kunde jag klaga en hel dag", skriver Peter Währborg i sin vardagskrönika. Men åldern har tagit ut sin rätt för professorn. "Numera orkar jag inte klaga så mycket. Det blir mest en halvtimma på morgonen, sedan orkar jag inte mer", konstaterar han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag är rätt bra på att klaga på saker och ting, särskilt över påbud från auktoritära myndigheter och liknande instanser. Numera orkar jag inte klaga så mycket. Det är åldern. Det blir mest en halvtimma på morgonen, sedan orkar jag inte mer.

När jag var yngre kunde jag klaga en hel dag. Min salig mor föreslog till och med att jag skulle bli advokat, då kunde man ju till och med överklaga. Några av mina belackare tycker man ska vänta med att klaga tills man kommer till himlen. Tills dess ska man tiga still. Sorry, tänker jag. Det kommer bara resultera i beskedet ”för sent inkommen anmälan” och det går inte att överklaga. Jag är ju inte ens säker på att det finns en gudomlig reklamationsbyrå.

Min hustru klagar ofta på att jag klagar för mycket. Jag brukar svara henne ”att klagandet inte skall bemötas med att övergå till en kommunikationsteoretisk metanivå för att förminska eller negligera budskapet”. Det brukar ta skruv. Hustrun brukar då vända sig till någon av döttrarna med en beklagande min. Jag brukar avsluta diskussionen med att ”klagandet är själva grunden för demokratins väsen. Rätten att säga sin mening”. Mitt vassa demokratiargument når dock sällan ens de yttre hörselorganen.

Det stör mig att klagandet så ofta anses klandervärt. När jag senast hörde någon klaga över att ”man grävt upp halva stan samtidigt” föll någon klagohatare in, ”man ska inte klaga över spilld mjölk utan vara glad över allt man inte har”. Troligen en medlem i Knutby-församlingen. Att få klaga fritt borde skrivas in i grundlagen! När politiker säger att klagandet inte är seriöst så betyder det ju bara att ”det där var inte bra för mig”. För motparten betyder det ju det omvända ”det där var bra för mig”. Klagomål är naturligtvis inte detsamma som sanningen, men en propå om att sanningen borde eftersökas. Det är seriöst.

Ett antal olika slags experter menar att klagande leder till offertänkande, vrede, negativ livssyn och gnällighet. Detta är liknöjdhetens filosofi som kläs i kvasipsykologiska termer. För det första är inte klagande ett psykiskt tillstånd utan en tanke om orättvisa eller felaktigheter. Att klaga över dålig lön, besvärliga arbetsförhållanden eller orättvisa förhållanden är inte gnällighet som borde ersättas av liknöjdhet. En sådan livssyn är enbart önskvärd i totalitära stater och religioner. Att till exempel upplevd orättvisa leder till vrede får väl snarast betraktas som en ganska normal psykisk reaktion. Ur samhällssynpunkt vore det förödande om människor slutar klaga. Att få klaga, få framföra sin klagan och få den prövad är fundamentalt i en demokrati och själva roten i dess existens.

Ett offer klagar inte, snarare lämnar man offerrollen och tar ansvar för sin person och sin situation. Att jämställa detta med gnäll torde falla tillbaka likt en bumerang på den som hävdar detta. Den allt mer förhärskande uppfattning om att man ska vara positiv är lika förödande. Jag lovar att alltid vara positiv om allt är positivt, men det är det inte. Den livslögnen har duperat många upprörda människor att svälja sin förtret och få upp den igen som en sur uppstötning.

Nu har jag klagat färdigt för i dag, min halvtimma är till ända. Kanske orkar du, käre läsare, att bidra till en sund samhällsutveckling genom att klaga på något mer.