Det är inte lätt att vara patient, särskilt inte i Göteborg. För dig som till äventyrs ämnar hamna i den rollen har jag därför tagit fram en manual som kan underlätta det svåra förvandlingsnumret, från vanlig människa till patient. Min pappa sa alltid att skall man gå till doktorn måste man ha med sig en advokat och en läkare. Det var bland annat därför jag blev läkare. Den första och kanske största svårigheten är att hitta en läkare. I Göteborg kan man exempelvis bli hänvisad till Sahlgrenska, men det är förrädiskt. Vartenda sjukhus i stan heter nämligen Sahlgrenska och man botar olika saker på de olika sjukhusen. Du måste alltså först veta vilken åkomma du har, hur den skall botas och var. Vad gäller tarmkanalen är det viktigt att veta mer exakt var den sitter eftersom du annars riskerar att få åka till…Sahlgrenska. Kommer du till ett stort sjukhus går du sedan igenom en slags snabb besiktning (triage) och utrustas med en färg som talar om hur bråttom det är, det vill säga hur bråttom sjukhuset tycker det är. Efter detta sakrament övergår du från att vara fru Andersson till att vara dina symtom eller den preliminära diagnosen. Det är dessa färger som bestämmer nästa stora steg, nämligen hur länge du måste vänta för att få träffa en doktor. Då gäller det att tänka väldigt positivt för det är lätt att tänka lite negativt när man väntat i tolv timmar i en korridor på en doktor som mest bara hastar förbi och ser väldigt upptagen ut. Man kan till exempel tänka ”vilken tur – jag kunde ju ha varit sjuk men jag har nog bara väldigt ont”. Innan man hunnit dö en naturlig död brukar doktorn komma till sist. Man kan påskynda den proceduren genom att föreslå sköterskan ett antal mycket allvarliga diagnoser. ”Jag tror det kan vara Hirschsprung, mammas kusin hade nog det”. Har man tur påskyndar det doktorns ankomst. Efter tre minuters undersökning brukar doktorn nicka hummande och skriva en remiss för röntgen, en skiktröntgen vilket ju låter olycksbådande. Men man kan be dem ta alla skikt för säkerhets skull. Det är inte lönt att fråga doktorn vad hon tror det är för åkomma. Huvudskakningarna och leendet gör bara att man misstänker att få en ny sjukdom uppkallad efter sig, ”Anderssons väntfeber”. Men en olycka kommer sällan ensam, kön till röntgen gör att man får ett återfall i väntfebern. En snäll sköterska brukar dock fråga om man lider av smärtan och då kan man svara ”Ja, inte njuter jag av den precis”. Då förstår dom att man börjar tröttna på den värkande väntfebern. Ett bra tips är således att ta med sig en bra bok, till exempel ett uppslagsverk i akutsjukvård. Om man dessutom har ett antal blanketter liggande framme där man tydligt kan läsa ”Inspektionen för Vård och Omsorg”, kan detta förkorta väntetiden en smula. Tillbaka på akutmottagningen har dagen som regel övergått i natt. Fru Andersson får veta att hon har njursten och att stenen skall komma ut den naturliga vägen, vilket känns lite onaturligt för henne eftersom hon så sällan brukar uthämta stenar den vägen. I den sena timmen inhämtar hon nödvändig information och när hon ser skylten som förtäljer att man på detta sjukhus har patienten i centrum drabbas hon av en ingivelse att vilja stryka över det sist ordet och i stället klottra dit väntrum. Men hon fick ingen svår sjukdom uppkallad efter sig även om hon själv funderar på att införa en sådan – elakartad väntfeber. När hon vandrade ut i natten tänkte hon: Jag har fått njursten, men njurstenen har inte fått mig.
