I tio intensiva dagar har Pernilla Wiberg varit i Sverige för att spela in ”Mästarkvalet”. Det är tredje säsongen hon leder tv-programmet som hänger ihop med SVT:s tittarsuccé ”Mästarnas mästare”.
– Jag har tävlat färdigt i program som ”Superstar” och ”Mästarnas mästare”. Min kropp tål inte riktigt det längre. Då är det bättre att vara programledare och lekledare i stället och det är jättekul, säger hon och berättar att det främst är vänster knä som är dåligt och som nog måste bytas ut i framtiden.
– Jag springer inte längre och jag kan inte hoppa på samma sätt som tidigare. Men man behöver inte vara gammal elitidrottare för ha dåliga knän. Det är ganska vanligt i min ålder.
Inspelningarna har den här gången hållits i Båstad. Direkt efter har hon åkt till Arlanda för att ta flyget hem till Monaco. När vi får tag i henne har hon just checkat in på flygplatsen. Under dagen har hennes telefon strulat, vilket bland annat har hunnit oroa mamma Margaretha. Det finns också en risk att denna intervju inte blir av. Men Pernilla Wiberg är lugnet själv. Det man inte kan påverka får man acceptera, är hennes devis.
Kan explodera
Efter några omstarter av mobilen och ett meddelande till mamma om att allt är under kontroll kan vi återuppta samtalet.
Har du alltid varit så här cool?
– Jag är nog både och, som en Dr. Jekyll and Mr. Hyde. Jag kan explodera, de som upplevt det kan intyga att jag kan bli helt svart i blicken. Särskilt när det handlar om orättvisor eller när människor blir felbehandlade. Sådant gör mig otroligt irriterad. I grunden är jag en positiv människa, men två personer har faktiskt hamnat på min persona non grata-lista. Det var inte jättelänge sedan det hände senast.
Kan du berätta om det?
– Haha, nä. Men jag förstår att du frågar. Och det ska mycket till innan någon hamnar på den där listan.
Idrottsintresserade föräldrar
Pernilla Wiberg växte upp i Norrköping med mamma, pappa Per, storasyster Annika och lillebrorsan Andreas. Föräldrarna var mycket idrottsintresserade. Mamma var baskettränare och pappa höll på med friidrott. Själv gillade Pernilla i och för sig att sporta, men drömmen var att hålla på med musik – spela piano och sjunga.
En brytpunkt kom i sjuårsåldern när hon och syrran fick tävla mot varandra i löpning. Pernilla förlorade och bestämde sig där och då för att någon gång bli snabbast i världen.
Kraschen 1994
Först i tonåren kom hon på att det var utförsåkning – slalom, super G och störtlopp – som var hennes grej. Efter musikklassen hemma i Norrköping sökte hon till skidgymnasiet i Malung och kom in. Då hade hon redan hunnit ta guld i ungdoms-SM. Som 16-åring vann hon den internationella finalen i Kalle Anka-cupen i Italien. Några år senare var hon en given åkare i det svenska alpina landslaget. Mellan 1990 och 2002 tog hon två OS-guld, fyra VM-guld och 24 segrar i den alpina världscupen innan tävlingsskidorna hamnade på hyllan för gott. År 1991 tilldelades hos Bragdguldet.
Förutom alla medaljer har hon också varit med om några ruggiga olyckor. En av dem inträffade 1994 under en tävling i Vail i Colorado. Just när det var dags att åka blev hon avflaggad. Åkaren innan hade ramlat i backen och måste bort innan ”Pillan” kunde släppas på.
– När man står i starten vet man inget om vad som händer nere i banan. Det ledde till att jag började tänka konspiratoriskt, att någon ville att min främste konkurrent då, Vreni Schneider, skulle få fördelar. Jag var i fin form men blev lite upprörd och tog ett felbeslut lite längre ner i banan och kraschade in i staketet, säger Pernilla och fortsätter:
– När du åker mellan 100 och 140 kilometer i timmen måste du ha hundraprocentigt fokus hela vägen ner till mål. Har du inte det räcker det med en hundradels sekund, så ligger du i nätet. Det var det som hände mig och som gjorde mig rätt blåslagen.
Drivs av livet
Att inte låta sig distraheras är ett råd som hon skickar vidare till dagens alpina damlandslag inför de kommande tävlingarna. Inte minst med tanke på coronaviruset och alla tester som troligtvis kommer att ingå.
– Det kommer att bli en annorlunda säsong. Fast på den nivån som svenska damlandslaget är så har de nog redan ett ganska starkt psyke.
Som liten var din drivkraft att bli snabbast och bäst i världen. Vilken är den nu?
– Livet skulle jag säga. Jag tycker om att gå upp på morgonen. Under den här pandemin har det varit svårt för många och även jag har påverkats. Men jag har en förmåga att anpassa mig. Livet är här och nu och det gäller att göra det bästa av det.
Som exempel tar hon sina arbeten i "Vinterstudion” och ”Mästarkvalet”, som alltid sker i projektform.
– Under de dagarna jobbar vi som bara den, men alltid med ett leende. Det sägs ju att ett skratt förlänger livet och jag tänker att det är så sant.
Pernilla ”Pillan” Wiberg
Ålder: Fyller 50 år den 15 oktober.
Bor: I Monaco.
Familj: Maken Bödvar Bjerke och barnen Sofia, 13 år, och Axel, 17 år.
Gör: Alpin expert i ”Vinterstudion” och programledare för ”Mästarkvalet”, SVT. Driver hotell i Idre.
Om att fylla 50: ”Det ska bli riktigt skojigt. Jag tänker att ålder bara är en siffra och att det viktiga är att hålla sig frisk och träna.”
Så firar jag födelsedagen: ”Det beror på hur det blir med pandemin, men tanken är att några kompisar kommer ner hit.”
Styrka: ”Att jag är positiv, och att jag tror gott om allt och alla.”
Svaghet: ”Att det ibland går till överdrift och att jag blir lite för naiv ibland. Jag har gått på en del smällar i livet, men ingen som inte är överkomlig. Och jag tar hellre de smällarna än att jag ändrar mitt beteende.”
Läser: ”Just nu är det 'Summan av dagarna' av Isabelle Allende. Den är självbiografiskt skriven och väldigt bra.”
