Per vill att fantasin ska flöda

Strax efter avklarad intervju kommer konditorn ut i kaféet och vill ta en selfie med sin ”favvokomiker”. Per Andersson – känd och igenkänd landet över – har fått både Povel Ramels Karamelodiktstipendium och internationella tv-priset Guldrosen, och i Göteborg pinglar en spårvagn prydd med hans namn runt för eviga tider (eller åtminstone så länge spårvagnen rullar).

Han är med andra ord både folkkär och erkänd, och det tycker han bara är trevligt. Enda gångerna han har något besvär av folks förtjusta entusiasm är när han försöker beställa en taxi hem till Gökvägen. Känner växeln igen honom är det kört.

–  De tror att det är ett skämt: "Haha, du är inte klok! Men säg nu var du bor, så kommer vi". Det har slutat med att jag har sagt att jag bor på Sparvgatan i närheten, och sedan har jag fått gå en bit.

Han är en idéspruta av rang som har skrivit revy och musikal och förnöjt publiken med sina insatser i tv-produktioner som julkalendern "Panik i tomteverkstan", ”Parlamentet” och Melodifestivalens mellanakter. Han har spelat i musikaler som ”Book of Mormons” och är en av grundarna av humorkollektivet Grotesco. Snart är han aktuell i två turnerande föreställningar: ”Art” tillsammans med Henrik Schyffert och Johan Rheborg, och den egenskrivna revyn ”Räkhästen”.

Räkhäst? Ja, namnet kommer sig av att den unge Per en gång skrev ner ordet på en papperslapp, som den äldre Per hittade och tyckte hade något visst. Revyn är en hyllning till fantasin – den som under resan mot vuxenvardandet kan snörpas och krympa ihop, till den grad att man inte längre går runt och hittar på skojiga ord som man skriver ner på papperslappar.

–  Man behöver en räkhästventil emellanåt. Så att man inte lägger för stort lock på sig själv, att man ska vara vuxen och duktig, säger Per Andersson.

Sketcher och lustigheter har han hållit på med sedan småbarnsåren. Han spelade teater hemma i föräldrarnas radhus i Mölndal, med mormor som publik. I mellanstadiet startade han teatergruppen Humoristerna med några kompisar. De satte upp shower i ett decennium och gjorde allt själva: skötte ljud och ljus, tillverkade affischer, byggde scendekor.

–  Att jobba på golvet och spela alla dessa föreställningar, det har gett så mycket.

Han har upplevt alla möjliga och omöjliga situationer, berättar han. Suttit gömd i en skrubb i fem timmar på någons 50-årsskiva, och sedan skuttat ut som kvällens stämningshöjare, bara för att inse att ”festen” består av några gubbar utspridda i lokalen. Eller försökt dra i gång en show för en publik som är så full att den varken ser eller hör, bara låter oerhört mycket.

Alla dessa år har varit hans skola. Den har också lärt honom att allt går. Ögonöppnaren kom år 2000, då han cyklade med några vänner från Riksgränsen till Malmö och spelade teater längs vägen.

–  Det var som en polett som trillade ner. Det är mycket lättare att säga att saker inte går. Men här ska du få höra något helt sjukt: Det är bara att göra.

Kort efter det satte han upp sin första enmansshow, i Konserthuset i Göteborg. Han gick kanske 500 kronor plus i slutändan, säger han, men fick erfarenhet och skoj i massor. Numera behöver han inte slita och dra i projekten själv, erbjudandena kommer till honom. Men även om kranen skulle dras åt skulle han fortsätta stå på scenen och hålla på med humor.

Allt handlar om ögonblicket när han och publiken möts i ”ett humoristiskt crescendo”, som han säger. Och det momentet kommer han nog aldrig att sluta sträva efter.

–  Det är superlyxigt när man får en massa roliga erbjudanden. Men även utan dem tror jag att jag hade stått i någon tvättstuga och hållit på med mina sketcher. Att stå på scenen är lika roligt, var eller hur man än gör det.