Patrik Germo är av det påhittiga och händiga slaget. I garaget hemma i Ulricehamn finns jänkarbilar, en motorcykel och en van som alla är under ombyggnad och renovering.
– Det är inte här uppe det är fel, säger han och knackar pekfingret mot pannan. Skulle det vara det får jag skylla på mina föräldrar, haha. Det finns de som är fullt friska men har mer problem än vad jag har. Jag försöker alltid hitta en lösning på allt. Jag har ganska lätt för det och jag är positiv i min natur.
Det var 1986 som livet ändrades drastiskt för Patrik. Han skulle korsa riksväg 40 när han blev påkörd av en bil.
– Jag flög ut genom framrutan och landade flera meter från bilen. Jag hann se den andre trafikanten innan smällen, men sedan blev det svart.
Patrik hamnade först på intensiven i Borås innan han transporterades till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var svårt skadad. Nacken var bruten och sjunde ryggkotan låg en centimeter fel. Han genomgick en omfattande operation där de skadade kotorna stabiliserades med benbitar från höften. En och en halv vecka senare återfick han minnet och blev medveten om sin nya livssituation.
– Jag kunde bara röra armarna och huvudet. Just då tänkte jag inte så mycket. Jag levde på hoppet och önskade att förlamningen skulle släppa. Det är klart att jag kunde vara ledsen men jag bröt aldrig ihop.
Tränade hårt
Att träna blev ett sätt för Patrik att ta kontrollen över sitt liv och få tillbaka självständigheten.
– Jag triggas av motgångar. När någon säger att det där går aldrig blir jag tjurskallig, haha. Det har hjälpt mig många gånger. Jag måste prova innan för att kunna säga om något funkar eller inte. Och oftast funkar det. Man får testa sig fram.
I augusti året därpå kom nästa dråpslag. Patrik var med om ännu en allvarlig trafikolycka. Då hade han återhämtat sig rekordsnabbt och hans dåvarande flickväns pappa hade hjälpt honom att bygga om och specialanpassa en hundkoja, Austin mini 1000. Olyckan inträffade en kväll i slutet av juli. Han var förlamad från armhålorna och nedåt och var fortfarande inskriven på en avdelning i Borås där han rehabiliterades. Tidigare under olyckskvällen hade han träffat några kompisar. När han skulle vända hemåt hann han inte köra långt innan han frontalkrockade med en rattfyllerist som körde i fel körfält.
– Då fick jag ytterligare skador i ryggen och jag bröt flera ben i kroppen. Jag skadade ansiktet också. Efter första olyckan bröt jag nacken och var förlamad. Men efter andra olyckan kom smärtorna. De blir jag förmodligen aldrig av med.
Fick ta nya tag
Allt han hade tränat upp raserades på ett ögonblick. Patrik fick ta nya tag och börja om från början.
– Jag var positiv då också. Jag kan inte minnas att jag känt mig förbannad på min situation. Jag ville klara mig själv och komma tillbaka till den självständighet som jag hade byggt upp efter första olyckan. Det var det som drev mig.
Den strategin ha gått vägen. I dag, nästan 35 år senare, verkar allt gå att lösa. Motorer har varit hans största intresse så länge han kan minnas. När han var barn körde han motorcross och i tonåren tog han tog han jobb på olika verkstäder för att lära sig mer om bilar och motorer. Förlamningen har aldrig hindrat honom från att utöva sin hobby. Och förlamningen har inte heller hindrat honom från att köra både bil och motorcykel och hänga med kompisarna på motorträffar. Då kör han sina specialbyggda åk som han gasar och bromsar med spakar. En kompis dyker upp på uppfarten utanför enplansvillan. Jänkarbilen i garaget, en Chevrolet Bel Air 58 som Patrik nyligen köpt, ska repareras och sätena ska kläs om innan den är körduglig. Patrik klarar mindre reparationer på egen hand. Tyngre åtgärder hjälper kompisarna till med. I övrigt klarar han sig själv och han har själv ritat den rullstolsanpassade villan och de omkringliggande byggnaderna. Till vardags är Patrik metallarbetare och han är anställd i en liten mekanisk firma som tillverkar delar åt ett ventilationsföretag. Arbetet sköter han från verkstaden i ena änden av garaget. Han trivs med att ha nära till jobbet. Han konstaterar att olyckorna och förlamningen inte innebär en sämre livskvalitet.
– Jag lever ungefär på samma sätt som jag gjorde innan jag skadade mig.
Smärtorna kommer och går
Det som fortfarande är ett problem är de svåra smärtorna som kommer och går. Men dem har han lärt sig att hantera.
– Jag simtränar två gånger i veckan och så gör jag ståövningar varje dag som rätar ut kroppen och som lindrar kramper och smärtor. Jag kompletterar också med massage. I början fick jag utskrivet den ena medicinen efter den andra. Det var som ett jäkla apotek hemma. Men när jag började laborera med träningen märkte jag att det gav bättre resultat. Och kroppen mår mycket bättre.
Patrik Germo
Ålder: 56 år.
Bor: Ulricehamn där jag är född och uppvuxen.
Familj: Singel, föräldrar, två systrar och fyra syskonbarn.
Gör: Metallarbetare.
Intressen: Motorer, bilar, motorcyklar, trädgård, odling och hockey.
