Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Som skolpastor på Brandströmska skolan i Gamlestan håller Jacob Langvik i kristendomsundervisningen för skolans alla elever. Dessutom håller han i en halvtimmes gudstjänst varje onsdag. Och sena kvällar lyser fortfarande flitens lampa hemma i radhuset i Lerum – det är då han skriver sina böcker. Bild: Lars Hjertberg

Pastor Jacob hittade tillbaka till kyrkan och började skriva böcker

Det fanns en tid när Jacob Langvik inte längre kände sig hemma i kyrkan. När andra möjligheter lockade mer.
I sin nya bok berättar han om vägen tillbaka till kyrkbänken, och om gemenskapen han inte vill vara utan.

När någon kallar Jacob Langvik för författare börjar han skruva på sig.

– Författare? Bara för att jag skrivit tre böcker är jag verkligen ingen författare. Jag har ju inte ens gått någon skrivarkurs, och hade faktiskt inte läst en hel bok – från pärm till pärm – förrän någon gång på gymnasiet, säger han och beskriver hur en uppskattad svensklärare hemma i Värnamo en dag ställde sig framför klassen och började läsa:

”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog”.

Guillou fångade hela klassen

Klassen satt helt tyst, och efter helgen hade varenda en läst färdigt hela boken: ”Ondskan” av Jan Guillou.

– Det är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser, och om jag tänker efter är det nog mycket tack vare inspirerande förebilder som Erland Loe, Jonathan Tropper och Nick Hornby som jag själv vågat försöka skriva.

Författare eller ej. Skolpastorn på Brandströmska skolan i Gamlestan får nog börja vänja sig vid att allt fler misstar honom för en flyhänt skribent.

Bild: Lars Hjertberg

I nya boken ”52 förlorade sovmorgnar – varför det är värt att ställa klockan en söndag” är språket lätt och ledigt, fyndigt och sökande, och dessutom fyllt av en lång rad populärkulturella referenser. Här passerar Bob Hund och Tjorven revy tillsammans med Eddie Meduza och Ebba Witt Brattström, och rätt som det är dyker till och med Zlatan Ibrahimovic upp på ett hörn.

– Lust och glädje, visst – fast det finns en del smärta där också. Utan den tror jag inte man haft glädjen heller, säger han.

Glädje och sorg

Så här långt har livet erbjudit 40-årige Jacob Langvik en rad tvära kast. Många har lett till glädje, några till svår sorg.

Och i det professionella livet har han faktiskt aldrig tidigare stannat så länge på samma stol som just nu. Fyra år som skolpastor på Brandströmska (före detta Nylöseskolan i Gamlestan) är personligt rekord.

Hemma i småländska Värnamo fanns tryggheten i en familj med nära band till Missionskyrkan.

– I tonåren var vi ett kompisgäng som satsade allt på kyrkan, och hade ett band som turnerade runt i kyrkor. Ett par av de andra blev proffsmusiker, men jag var väl lite mer som Ringo Starr; den som alla undrar hur han kunde hamna bland alla dessa genier?

– Så visst, jag har spelat trummor men kallar mig verkligen inte musiker, och jag har skrivit tre böcker, men författare? Nej, knappast.

Krokig väg till jobbet

I stället var det jobb som fritidsledare, försäljare, och frikyrkopastor som på krokiga vägar ledde fram till tjänsten som skolpastor.

– Det här är nog det mest utmanande jobb jag haft. Det finns få ställen jag får så raka frågor som här, säger han.

Och ska sanningen fram var det också just ett par raka frågor som fick Jacob att sena kvällar ge sig i kast med ett tredje bokmanus.

På releasefesten efter bok nummer två – den som handlade om de gamla vännerna som lämnat kyrkan - kom någon fram och sa: ”Det är ju ännu mer intressant att fundera över varför människor stannar kvar i kyrkan.”

Och när sedan också äldsta dottern Stella en dag undrade varför hon egentligen skulle gå till kyrkan, kände Jacob att det var dags att försöka formulera sina tankar kring den speciella dragningskraft som lever i och kring kyrkan.

– För mig är gemenskapen gudomlig var den än uppstår, men i kyrkan blir den speciell – kanske för att man delar något djupare med varandra,

Hög tid för avslöjande

Till sist, med tanke på bokens undertitel: ”Varför det är värt att ställa klockan en söndag”, är det hög tid för ett avslöjande:

Hos Langviks i Lerum ställs det om söndagarna sällan någon väckarklocka. Med småbarn i familjen vaknar man liksom ändå.

– En vanlig arbetsdag ringer min klocka visserligen 05.40, men då har jag oftast redan varit vaken en stund. Utsövd och redo för en ny dag, säger den skrivande skolpastorn som levererar bok efter bok, men ”verkligen inte är någon författare”.

Jacob Langvik

Ålder: 40 år.

Yrke: Skolpastor på Brandströmska skolan, Göteborg.

Bor: Radhus i Lerum.

Familj: Gift med Maria, barnen Stella, Edgar och Florence.

Fritidsintressen: Umgås med familjen.

Favoritmusik: ”Det mesta som inte låter som Toto”.

Senast lästa bok: ”Klubben” av Matilda Gustavsson.

Tre böcker

Jacob Langvik har skrivit tre böcker, alla utgivna på Argument förlag:

"Hej! Mitt namn är Roland Brunell". (2010)

"96 lampor – om oss som brann och försvann". (2016)

"52 förlorade sovmorgnar – varför det är värt att ställa klockan en söndag". (2019)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.