Passionen för doktor Anders är att skriva och besöka öar

Anders växte upp i Varberg och efter studenten gick flytten till Göteborg för att studera engelska vid universitetet. Han har alltid gillat språk och upptäckte snart att blandspråk var extra intressanta. Många års brevväxling med Pitcairns postmästare hade väckt hans nyfikenhet – och språkstudierna gav honom en anledning att besöka Pitcairn där det talas ett blandspråk mellan engelska och tahitiska. Så han åkte dit 1980 och skrev en uppsats om språket som han döpte till pitkern.

– Pitcairn är en av världens mest isolerade boplatser. Där finns inte ens en hamn så allt måste skeppas iland i öbornas långbåtar. Jag blev väldigt fascinerad av ön vid mitt första besök och därför återvände jag dit 1996. Då hade jag med hela familjen och vårt yngsta barn var bara fyra månader, säger han och ler åt minnet.

Åtta dagars resa till akuten

Anders tjänstgjorde då som öns läkare, något som öborna inte haft tillgång till tidigare. Han minns att han en gång fick skicka en patient till akuten. Det tog åtta dagar med lastbåt eftersom akuten låg i Auckland, Nya Zeeland. Patienten klarade sig och återvände till ön ett par år senare. Det ger onekligen lite perspektiv på sjukvård – inte minst i coronatider. I skrivande stund är ön fortfarande fri från smitta.

Efter första besöket på Pitcairn skrev Anders "Myteristernas ättlingar" som kom ut 1986. Efter ännu en resa dit kom "På Pitcairn: återbesök i Polynesien" där han skriver om öbornas liv. Om isoleringen, utsattheten och levnadsvanorna. Sedan dess har det blivit åtskilliga resor och böcker till, som alla handlar om öar. Gärna så isolerade och svårtillgängliga som möjligt.

Startade internationell förening

Anders var med och startade den internationella föreningen ISISA (International Small Islands Studies Association) 1992. Inom föreningen möter han andra likasinnade från hela världen och på en träff i Skottland år 2000 fick han syn på en bok om Skottlands alla öar.

– Då kom jag på att jag ville göra en bok om Sveriges öar vilket var ett riktigt mastodontarbete. Men fem år senare stod "Sveriges öar" klar, säger han stolt.

Nästa år kommer en ny och uppdaterad upplaga av boken ut. Alla svenska öar som uppfyller Anders två krav finns med.

– Ön får inte ha någon broförbindelse och den måste ha haft en fast bosättning någon gång efter 1900 för att vara intressant i mina ögon, poängterar han.

Inte bara en praktisk guidebok

"Sveriges öar" är inte bara en praktisk guidebok utan även en bok fylld med människoöden och miljöbeskrivningar. Sedan många år samarbetar Anders med konstnären Johnny Ahlborg som gjort akvareller och teckningar både till "Sveriges öar" och flera andra av hans böcker. Allt efter foton som Anders tagit.

– Det har verkligen varit ett lyft, Johnnys bilder är fantastiska. Jag ska precis skicka honom några foton från Kalix skärgård där jag hade jag turen att träffa en 80-årig säljägare som flyttat ut till en för mig ny ö. Där bor han ensam tillsammans med sin fru. På vintern skjuter han ekan framför sig på isen så han är verkligen en tuffing.

Även om alla Anders böcker handlar om öar kan de ha olika inriktning. Boken "Nära Nauru: varför vi behöver öar" är en mer politisk bok. Där berättar han hur illa det gått för söderhavsön Nauru som förr kallades Pleasant Island. Ön, som genom att tömma sina naturresurser gick från att vara en oerhört rik ö-nation till att hamna i stor fattigdom. En tankeställare om att ta vara på jordens resurser. För jordklotet kan också ses som en ö menar Anders.

– Ja, jag tror att öar kan lära oss en hel del. Se bara på Darwin och hans teorier. De hade aldrig kommit fram utan ö-perspektivet. Så vi som lever i dag måste engagera oss för att ta vara på jordens resurser.

Andra delen av ”Hemsöborna”...

Sveriges mest kända nesofil har även en ö-bok av helt annat slag under tryck. Sedan han fick Strindbergs "Hemsöborna" som åttaåring har han älskat boken och tv-serien.

– Jag har kvar min tummade pocketbok än i dag. Det var den första romanen jag läste. Men den slutade ju så olyckligt med att Carlsson försvann där ute på isen. Som liten trodde jag att det skulle komma en del två, att Carlsson kanske skulle överleva. Nu, efter att förgäves ha väntat i 50 år, har jag skrivit del två själv. Ett vanskligt projekt förstås men oj vad roligt det har varit. Den kommer ut nästa år.

Varför blir man nesofil?

– Jag tror att det har med kringflutenheten att göra, att vara omgiven av vatten. Öars avgränsning och närheten till naturen skapar en känsla av trygghet. Isoleringen kan förstås vara både en fördel och en nackdel. Det omgivande vattnet kan ju ses både som ett hinder och som en stor öppen motorväg till resten av världen. Men en sak är i alla fall säker, det är något visst med öar och ö-bor. Åtminstone för en ö-romantiker som jag, ler han.

TEXT

Britta Lundh-Flodin

namn@gp.se