Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Paret har gett Fawad tryggheten tillbaka

För Elisabet Staf och Bengt Carlsson var det självklart att ta sig an Fawad Karimi när han behövde någonstans att bo i samband med 18-årsdagen.

För dem var det ett sätt att bidra till samhället och integrationen. För medmänsklighet och förståelse. Och för en mammas skull i en by i Afghanistan. 

Villan ligger förbi havsvikar med utsikt över trädtoppar och bergslandskap på norra Orust. Det är fridfullt, fågelvägen sådär 500 mil från Kabul och numera Fawad Karimis hemadress. Elisabet Staf och hennes sambo Bengt Carlsson tvekade inte när det behövdes ett frivillighem, huset är rymligt, de sex barnen vuxna och utflugna. 
– Vi har alltid haft ett öppet hem med mycket kompisar, liv och rörelse, så det är roligt att ha en ungdom i huset igen. Och det är värdefullt även för oss, vi blir insatta i flyktingmottagandet, lär oss om en annan kultur och får smaka persisk mat, ler Elisabet, orustbo sedan barnsben och uppvuxen på en gård där farföräldrarna tog emot finska krigsbarn.  
– Kanske har det spelat in. Att jag som barn såg det självklara i att dela med sig av sitt hem. 
Bengt menar att det gäller att agera, att göra något aktivt för förståelse och samexistens. 
– Det gör mig stolt att kunna dra mitt strå till stacken.  

Bild: Anna Berglund
Bild: Anna Berglund

Elisabet är en kreativ entreprenör, som drivit butik i centrum, skriver krönikor och engagerar sig i föreningar, miljöfrågor och lokalsamhället. Med sina nätverk hoppas paret kunna påverka fler. 
– Vi vill inspirera andra att ta sig an ungdomarna som behöver hjälp.
Många av flyktingungdomarna befinner sig i dagligt gungfly. I takt med att de fyller 18 eller skrivs upp i ålder förlorar de sin plats på hvb-boenden i den kommun de funnit kontaktnät, relationer och skola. Migrationsverket kan dagen efter 18-årsdagen skicka dem var som helst där det finns plats i Sverige. Ett skräckscenario för ungdomarna som redan kämpat med att hitta sammanhang i ett nytt, främmande land. 

I det skedet har frivilligkrafterna agerat för att de ska få stanna i kommunen de rotat sig i. Ett civilsamhälleligt system som effektivt utvecklats via föreningar, facebooksidor, kontaktnät och vänner, där folk utan ersättning huserar de nyblivna artonåringarna. När Fawad fyllde arton publicerade hans fotbollstränare ett inlägg på facebook med vädjan om ett hem till en snäll kille som inte vill lämna Orust, fotbollslaget, skolan eller vännerna. 
– Vi kände att det var dags att bidra, säger Elisabet, och för tre månader sedan flyttade Fawad in.
Oron över att de inte skulle trivas ihop försvann och han blev snabbt en i familjen, inrättades i husets regler, hjälper till och delar middagsbord. Bengt och Fawad fann varandra i soffan framför fotbollsmatcher, medan Elisabeth har en närmare känslomässigt relation. 
– Jag har fått lite mer av en mammaroll, där vi pratar om hans familj därhemma och känslor. 

Bild: Anna Berglund
Bild: Anna Berglund

Fawad dyker upp, hälsar artigt med ett nära leende i de bruna ögonen. 
Ursprungligen från en by utanför Kabul, tillhörande folkgruppen hazarer, handlar hans flykt om talibaner som förföljde familjen och krävde pengar från företaget pappan driver. En dag när Fawad var på väg hem drog de in honom i en bil. Han lyckades rymma men rädslan kom att prägla hans vakentid och han lämnade inte hemmet på månader. Till slut insåg mamman att han var tvungen att ge sig av, mot en oviss framtid men förhoppningsvis en tryggare tillvaro. Via länder och gränser kom han hit hösten 2015 och nyligen var han på sin första intervju med Migrationsverket, nästan två år efter att han sökt asyl. Väntan och ovissheten tär, men fotbollen är hans livlina. 

Han tränar fotboll tre gånger i veckan i Henåns IF, spelar matcher och spenderar däremellan timmar med att träna bollsinne och teknik på ängarna runt huset. Vi pratar drömmar och framtid, han berättar om hur han flera år arbetat som bilmekaniker i Afghanistan, det är han bra på och hoppas komma in på fordonsteknisk på gymnasiet. 
– Men allra helst vill jag bli fotbollsproffs. 

Fawad skypar regelbundet med sin mamma i Afghanistan.
– Hon hälsar ofta till mig och tackar, säger Elisabet märkbart rörd. 
För där nånstans hamnar hon i tanken, det där att vi har ett gemensamt ansvar för världens barn och unga. Där i Afghanistan finns en mamma som tackar henne för att hon ser efter Fawad. En mamma som saknar och längtar, men ser hopp för sonen här. 

Elisabet vill inte tänka på vad som händer med Fawad om han inte får stanna i Sverige. 
– Alla ungdomar som tagit sig hit borde få stanna, det är ett sånt slöseri att inte ta tillvara deras kompetens och ambitioner. Vi behöver ju fler händer i Sverige om vi ska behålla välfärden. Och de har en livserfarenhet som våra egna unga har mycket att lära av. 
Det märks att de är glada att ha Fawad hos sig, att han berikar och tillför. Elisabet erkänner att hon blivit lite tonårsförälder igen. Som oroar sig, ser efter, diskuterar kläder, pratar framtid, puffar på, uppmuntrar och ger ömhet. Och banden är knutna, de kommer finnas för honom oavsett om han tvingas härifrån eller får uppehållstillstånd, jobb och bostad här i Sverige. 
– Vi kommer hålla kontakten vart han än är i världen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.