Allt började på Renströmska badet, nuvarande Hagabadet, dit Kent följde med sin pappa.
– Han var vinterbadare och ingick i spexgruppen Five Charlies som uppträdde i en isvak i Vallgraven varje nyårsdag, vilket äldre göteborgare minns än i dag.
Elvaåringen imponerades
Övrig tid på året åkte pappan till ”Ägget”, som badet kallades efter bassängens äggliknande form.
Där förberedde sig Västkustens sportdykarklubb för ”Expedition Röda havet”.
– Hela badet stannade upp. Alla rusade fram till bassängkanten. Ingen hade ju sett dykutrustning i Sverige, gubbar som kunde andas under vattnet.
Elvaårige Kent imponerades och började med sporten.
Än i dag tränar han med snorkel, mask och fenor i Valhallabadet flera gånger i veckan. Men där får han nöja sig med knappt fem meters djup.
– I havet har jag varit nere avsevärt djupare, men det kan absolut ha sina risker, säger han.
Birgitta var en landkrabba från Trollhättan när de träffades.
– När vi dök på nätterna i ösregn på Vinga satt hon på klipporna och väntade, minns Kent.
En tålmodighet som bara kan tydas som en kärleksförklaring.
– Ensam i mörkret, utan kontakt med de andra. Inte så bra kanske, säger hon.
Mer och mer intresserad
Hennes intresse växte sedan fram successivt.
– Alla Kents vänner var dykare. En dag lånade en av hans kompisar sina fenor till mig och sedan tog jag allt stegvis, säger Birgitta.
Paret Forsén har lagt ut en förmögenhet på sin hobby.
– Men vi har inte ångrat oss en sekund. Det gäller att hålla på så länge man kan, säger Birgitta, som numera är minst lika fascinerad som sin man.
– Havet är som ett enormt akvarium, det är skönt att behärska ett annat element. Hela tiden lär vi oss mer. Sudan med sina fantastiska rev står i särklass.
Kent triggas av att visa bilder han tar under vattnet.
– Jag är betagen av den marina världen och förundras av att naturen har kunnat skapa detta. Bara dykare, en promille av mänskligheten, får se det här djurlivet, den biologiska mångfalden, tystnaden, färgprakten.
Röda havet är en favorit.
– Ljuset där gör sikten makalös. Där finns noll industrier, ingen turism eller floder som smutsar ner.
Kent och Birgitta har dessvärre också tvingats konstatera hur vattnet på många håll förändrats till det sämre.
– Vatten runt om i världen fylls med plast och sopor. Haven måste räddas och därför måste attityderna ändras, fastslår Kent.
Kunde slutat illa
Ett dykintermezzo utanför norska kusten hade kunna sluta tragiskt.
– Ventilen i dräkten som jag hade lånat klarade inte att släppa ut luft. Jag tvingades till en snabb och farlig uppstigning från drygt 40 meter. Jag blev ordentligt rädd och var säker på att något skulle gå åt pipan, att något kärl skulle brista eller så. Men jag lyckades lösa situationen.
En annan gång gick han ner drygt 80 meter, i Röda havet, känt för sin stora rikedom på en mänga olika fiskarter i alla tänkbara färger.
– Man ska väl egentligen inte dyka så djupt. Men vi visste vad vi gjorde och ville testa, men rekommendationen är att inte gå ner på sådana djup. Det mesta och bästa djurlivet finns dessutom 15 meter under ytan.
Birgitta har som mest varit nere på 55 meter.
– Man känner hjärtslagen tydligt, blir lätt euforisk och kan missa vad som är upp och ner, säger hon.
Har ni ställts öga mot öga med någon haj?
– Ja, särskilt i Röda havet. Alla hade pratat om haj första gången. En kille hade gjort ett vapen för att stöta mot aggressiva hajar. Men det funkade inte eftersom hajarna aldrig kom tillräckligt nära. Första gångerna blev jag skraj, men hajarna kom aldrig nära, säger Kent.
– De är inte intresserade av dykare i våtdräkt. Dykare är ingen naturlig föda för dem, inflikar Birgitta, som också hinner med att svinga ordförandeklubban i Svensk Dykerihistorisk förening på Djurgården.
Pionjär som ordförande
Hon var dessutom den första kvinnliga distriktsordföranden i Svenska sportdykarförbundet.
– Av våra 1 500 medlemmar var det bara ett hundratal tjejer i slutet av 1970-talet. Sedan dess har det blivit jämnare, ungefär 40-60, säger hon.
I över 30 år har de upplevt det marina livets magi i Röda havet, Indonesien, Sudan, Turkiet, Kanada, Madeira, Mallorca, Grönland och på många andra ställen.
– Nu, för att hinna med så mycket som möjligt, reser vi två gånger per år. Till hösten ska jag till Kalifornien, säger Kent.
Birgitta ”Snuff” och Kent Forsén
Ålder: 75 respektive 76 år.
Bor: Mölndal.
Yrken: Numera pensionärer, tidigare lärare respektive informationschef.
Familj: Dottern Anna med sambon Tony, hundarna Vilde (border collie) och Solo (golden retriever).
Intressen: Natur, dykupplevelser, ideellt arbete och kultur (Birgitta). Marin mångfald, undervattensfotografering, båt, familjen och skärgårdsliv, hundarna (Kent).
