Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Redan några månader efter den första transplantationen började Anders Hummel klättra igen. Ett par år senare reste han med sin bror för att bestiga berg i Sydamerika. ”Att kunna göra en sådan grej kändes helt otroligt”, förklarar han. Bild: Anna Edlund

Pappan och frun har donerat en njure var till Anders

Strax efter millennieskiftet fick han en njure av sin pappa. Tidigare i år fick han en njure av sin fru. Anders Hummel har genomgått två njurtransplantationer och båda gånger efteråt slagits av känslan ”tänk att man kan må så här bra!”.
– Det kändes som om livet rusade genom kroppen i flera hundra kilometer i timmen.

Han beskriver det som ”en av de lyckligaste stunderna”, när han 28 år gammal nådde toppen av Mont Blanc. Vad Anders Hummel, som klättrat i berg sedan han var 18 år, inte visste då var att livsviktiga organ i hans kropp höll på att ge upp. Ett halvår senare, i januari 1999, fick han beskedet ”dina båda njurar har slutat fungera”.

– Det var en chock, säger Anders. Läkaren sa ”du kommer att behöva börja med dialysbehandling och eventuellt genomgå en transplantation”. Min uppfattning då var att bara ett fåtal transplantationer lyckades…

Levde för klättringen

Anders, som i dag bor med hustrun Malin samt barnen Ida och Benjamin i ett hus utanför Alingsås, förklarar att han levde för klättringen.

När han blev sjuk trodde han först att han aldrig skulle nå en bergstopp igen. Han snuddade vid tanken ”om det här blir för jobbigt, då gör jag slut på det…”. Men vid den andra dialysbehandlingen kom vändingen. Anders minns hur en sköterska frågade om han ville lyssna på musik under behandlingen. Efter en kort stund ljöd tonerna till Alanis Morissettes ”Thank U”.

– Då hände något. Jag grät och grät. Jag fattade att jag inte bara kunde ge upp. Jag tänkte ”jag ska fortsätta leva som vanligt, jag ska klättra i berg igen och göra det jag älskar”. Minnet från toppen av Mont Blanc gjorde att jag kämpade på. Jag hade även stöttande människor omkring mig.

Pappan var orubblig

Anders fingrar på sin kaffekopp och berättar sedan att hans pappa, så fort läkarna började prata konkret om en transplantation, erbjöd sig att ställa upp som donator.

– Jag ville först inte att han skulle göra det, tänk om det skulle hända honom något.

Anders ler svagt när han fortsätter:

– Men det gick inte att övertala pappa att inte göra det.

Bild: Anna Edlund

Det tog dock drygt ett år innan utredningen var färdig och Anders pappa godkänd. Anders beskriver hur året gick i snigelfart, men under tiden han väntade uppfyllde han drömmen om att klättra igen.

– Jag åkte till Dolomiterna, med dialys, säger han – återigen med ett leende.

Osannolik förvandling

I februari 2000 genomfördes så transplantationen. Anders konstaterar att han var livrädd, men att minnena bleknat lite.

– Känslan efteråt går knappt att beskriva. Från att ha varit grumlig i skallen och så ofantligt trött – man vill men orkar ingenting – till att det kändes som om någon spolat ur hjärnan, allt var kristallklart igen. Jag kunde inte fatta att det var sant – att jag plötsligt mådde bra.

Efter en kort paus lägger Anders till:

– Jag inbillade mig nu senast att jag inte var så sjuk. Men det var precis samma upplevelse igen.

Andra transplantationen

Det han syftar på är transplantation nummer två – den som genomfördes tidigare i år. Redan 2015 kom indikationer på att njuren Anders fått av sin pappa var på väg att sluta fungera, men Anders tryckte bort oron. Till slut gick det dock inte längre och hustrun Malin föreslog att hon skulle genomgå en utredning.

– Jag ville absolut inte att hon skulle göra det, säger Anders. Det kändes som att det räckte att en person i hemmet var sjuk. Men det var som med pappa – ju längre tid det gick, desto mer bestämd blev hon.

Anders ögon blänker till.

– När jag började inse att hon nog skulle få klartecken kände jag ”hon ska inte behöva göra det här”. Den person jag älskar mest, tillsammans med barnen... Skulle hon leva resten av livet med bara en njure? Logiskt vet man ju att det funkar, men...

Bild: Anna Edlund

Anders ler en aning, torkar en tår.

– Så fort jag förde det på tal sa hon ”jag har bestämt mig”. Det gick inte att rucka på henne. Det kan komma över mig ibland... hur stort det är, att hon ställde upp och utsatte sig själv för rädsla och smärta för min skull. Alla organdonatorer, och alla familjer som ska fatta beslut i frågan, gör något jättestort.

Inga avstötningsreaktioner

I nästa andetag berättar Anders att hans transplantationer båda genomförts problemfritt. Han har inte heller råkat ut för några avstötningsreaktioner.

– Vi har en sanslöst bra sjukvård i Sverige. Vilka proffsiga människor det finns, som tar hand om en så väl.

Anders tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– Malin är min hjälte. Min pappa är också min hjälte. Samtidigt som de donerade till mig hjälpte de även andra som väntar på en ny njure, genom att korta kön. Jag har haft sådan tur som kunnat få levande donatorer båda gångerna. Jag har klarat mig så bra. Det finns de som väntar i åratal.

Anders Hummel

Ålder: 49 år.

Bor: Maryd, Alingsås.

Familj: Hustrun Malin samt barnen Ida och Benjamin.

Gör: Lärare, driver Adventures For Donation.

Intressen: Klättra, mountainbike, friluftsliv.

Donationsveckan 4–10 november

Donationsveckan är en årligen återkommande nationell kampanjvecka med syfte att få fler att ta ställning till organdonation. Via livsviktigt.se kan du anmäla dig till Donationsregistret.

Adventures For Donation

För att peppa andra sjuka och visa att det går att vara aktiv, samt för att lyfta organdonationsfrågan, har Anders startat organisationen Adventures For Donation – finns på Facebook och Instagram.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.