Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Magnander fastnade för fågelskådning hösten 2012 då hon följde med på en fågelskådningsresa till Öland. – Himlen var full av ängshökar och röda glador, det kickade i gång något i mig. Jag har alltid haft olika intressen, men det är inget som har drabbat mig så förut.

På safari i stan

Igelkotten, pilgrimsfalken och den sydliga plattickan har blivit stadsbor – och de är inte de enda djuren som urbaniserats. Den som tränar upp ögon och öron kan höra skriet från vildmarken och upptäcka sällsynta arter ända inne i centrum.

Klockan är fyra på morgonen och vi träffas vid en p-ficka bland Torslandas raffinaderier. Genom gryningsmörkret syns en flammande låga från toppen av ett högt torn, en bild som hämtad från Mordor i Sagan om ringen. På andra sidan vägen går en bro över långa rader av pipelines. Bortom sandhögar och graffiti-taggade betong-
fundament syns konturerna av ett fågeltorn, med utsikt över en grusig strand.

Här, på tio gånger tio meter, ska ett fågelskådarlag tävla i den så kallade Kvadratjakten. Karin Magnander, Markus Lagerqvist och Magnus Rahm har valt ut just denna kvadrat. Tävlingen går ut på att se så många fågelarter som möj-
ligt fram till klockan tolv, och alla i laget måste se eller höra varje art. Nu i gryningen ställer fyra lag upp sig på sina rutor, på Hönö, Björkö, Kvillehed och här i Torslandaviken. 

– Näktergal, dagens första art, konstaterar Markus. 

Den sitter i buskarna bakom tornet och smattrar som en gammal skrivmaskin. Enligt fågelskådarreglerna räknas en art även om man bara hör den. Alla tre fäller snabbt upp tubkikarnas långa ben. De är inställda på precis rätt höjd, så att de tävlande inte behöver böja sig utan bara titta ner i okularet och låta blicken försvinna en halv kilometer bort. Grågås, skäggdopping, ejder... Markus antecknar.

– Skarv! ropar Karin och Magnus i kör och pekar på en svart siluett som far förbi åt vänster. 

En strålkastare på andra sidan viken står riktad rakt emot oss, och skapar en glittrande mångata i vattnet. Jag vågar inte snyta mig av rädsla för att laget ska missa något subtilt läte. Vad händer om jag måste kissa? Vad händer om någon av dem måste kissa?

– Det funkar, men man måste vara snabbt tillbaka för hela laget missar ett kryss om en är borta, förklarar Magnus. 

– Är inte det en silltrut? avbryter han sig. 

Tubkikarnas ben rasslar snabbt över golvet, som långbenta spindlar. Att "kryssa" en fågelart innebär att man har sett eller hört den. I Sverige har många som mål att komma upp i 300 kryss. 

– Skedstorken är nära nu! säger Markus. 

 

Skedstork är en drömart för Göteborgsskådarna. Den har setts i Halland och Bohuslän men inte i Göteborg. Ännu. 

Att kryssa arter är en sport som de flesta nog associerar med avlägsna naturreservat, men det funkar egentligen lika bra i stan. Flera djur har lämnat skog och landsbygd för att bosätta sig närmare människorna. Däggdjursexperten Torkel Hagström brukar spana i sina kvarter kring Masthugget.

– Häromdagen mötte jag en igelkott på innergården. Den har blivit ganska svår att hitta utanför städerna.

På landsbygden frodas igelkottens värsta fiende: grävlingen. Också den finns inne i stan, men är mer sällsynt här. I stadsmiljön kan igelkottarna därför vagga fram i lugn och ro i parker, villaträdgårdar och på innergårdar. Ett annat däggdjur som trivs bäst i staden är förstås brunråttan. 

– Jag hittade ett magnifikt råttbo förra året, i en plantering mitt på Masthuggstorget. Det var stora rejäla hålor och massor av ingångar, som ett kaningryt fast mindre. Men det boet har tyvärr eliminerats nu.

 

Ett exempel på vilda djur som många Hisingsbor kan se ofta är kaniner. I minst 50 år har de funnits här, enligt Torkel Hagström. År 1900 planterades vildkaniner ut i Skåne som jaktbyten. De följde sedan järnvägen norrut eftersom de gillade att gräva hålor i banvallarnas sand.

– Stadsmiljön passar dem alldeles utmärkt eftersom det finns en massa godsaker i rabatterna. 

Men kaninstammen går mycket upp och ner på grund av sjukdomar. Under toppåren är Tingstadstunnelns mynningar en säker lokal för kaninspaning. Där har Torkel också sett illrar jaga dem.  

– Illern följde i kaninernas spår. Och apropå det har vi mård i Slottsskogen. Förra året tog den sig
in på Naturhistoriska muséet och angrep duvor på
innergården. 

 

I Slottsskogen finns också åtminstone sex olika arter av fladdermöss. I början av 2000-talet passerade ett lodjur där och angrep en hjort. Dagen efter rapporterades lospår från Hisingen. 2013 gick en varg genom Slottsskogen och Majorna. Men den som sätter sig ned och väntar på att få se stora rovdjur riskerar att bli besviken. Torkels bästa tips är i stället att spana efter ekorrar vid lilla dammen i Slottsskogen där folk matar småfåglar.

– De är väldigt pigga och jätteroliga att titta på. Rådjur och fälthare har vi ju också en fast stam av. Slottsskogen är jätteviktig för de vilda djuren i Göteborg, och de vilda djuren är nog viktiga för göteborgarna också.

När biologer ska avgöra vilka naturvärden som finns i ett område tittar de sällan efter däggdjur och fåglar, som ju ständigt flyttar på sig. Svampar och lavar sitter däremot
stilla och kräver perfekt gynnsamma förutsättningar på platsen för att dyka upp. 

För att söka efter dessa kinkiga individer förflyttar vi oss en solig eftermiddag till Kungsparken. På sol-
fläckarna mellan träden sitter folk och tar selfies med kastanjeblommor och nyspruckna löv i bakgrunden. 

Allt har ett ljusgrönt skimmer trots att vi är mitt i centrum, med stora trafikleder på alla ledder. Vi ska möta ytterligare en artjägare och bli presenterade för den sydliga plattickan. Svampexperten Sten Svantesson lägger handen på en stor bucklig vedsvamp som växer ut ur en ek.

– Här är den. Fjärde fyndet i Sverige när jag hittade den 2009. Den är som snyggast på hösten, sedan kommer kanske någon ligist och stampar på den, men den fortsätter att växa.

 

Numera är sydlig platticka känd från tio platser i landet. De flesta inne i städer. Den gillar varma, solbelysta ädellövträd, förklarar Sten. Det finns i parker, där träden står glest så att solen kan värma upp barken. Dessutom är städerna några grader varmare. Sten har granskat alla träd i den här parken. Från alla håll.

– Ibland måste man gå och scanna av hela stammen på en decimeters avstånd. Folk frågar sällan vad jag gör, det ser nog för konstigt ut för att de ska våga närma sig. 

Svampintresset började när Sten var biologistudent och följde med Greenpeace på en resa i Norrland. De undersökte områden som skogsbolagen tänkte avverka och sökte efter hotade arter för att rädda skogarna.

– Jag fick lära mig runt 20 arter och när jag kom hem började jag att titta nästan maniskt på alla vedsvampar jag såg. 

Sten skrev ett examensarbete om svamp, och blev volon-
tär på Naturvernforbundet i Norge där han sprang upp och ner för branterna och letade arter. En dag när Sten kom till Göteborg mitt i vintern fick han plötsligt se röda kors på den här eken. Det var den sydliga plattickan som just kommit fram. 

– Jag tog loss en bit och rusade till universitetet, artbestämde och ringde kommunen. 

Eken fick stå kvar och Sten fick i uppdrag att kartlägga svampar i 13 av stadens parker. 

– Det var ett lustigt inventeringsuppdrag. Normalt sitter man med några sura mackor i en blöt skogsbacke. Nu kunde jag gå och ta en latte på lunchen. 

Resultatet blev 18 arter av vedsvampar som finns med på rödlistan över arter som riskerar att dö ut. 

– Eftersom skogsbruket har gått så hårt åt skogarna är var tionde skogsart rödlistad. De största koncentrationerna av gamla grova träd finns numera ofta i städerna, förklarar Sten.

 

I Slottsskogen har det stått skog sedan medeltiden, så där finns många lavar och svampar som lever på gamla träd. Här i Kungsparken finns fler arter från ädellövskogar och det gamla kulturlandskapet. Även dessa är hotade. 

Vi går vidare till en stor alm precis vid Vasabron. Här växer almrostöra, en liten existens som mest liknar en barkflaga. Men den klassas som sårbar på rödlistan och innehar stor respekt bland biologer. Spårvagnen viner förbi ett par meter från trädet. 

Från början föll Sten för vedsvamparna eftersom de var verktyg för att bedöma om en skog var värdefull. Sedan fortsatte kärleken till skogen vidare till de mindre beståndsdelarna. Väldigt få av vedsvamparna angriper levande träd, berättar han. De bryter ner död ved och ger tillbaka näring till jorden. 

– De är nog en förutsättning för att det alls ska finnas växter på jorden. Vedsvamparna och träden kom tillsammans upp ur urhavet.

Fiskmåsarna börjar samla ihop picknickrester omkring oss. 

– Och så är de som rymdvarelser. De dyker upp en gång om året i kulörta färger, och ingen vet varifrån de kommer. Jag har nog suttit i över ett år sammanlagt och tittat i mikroskop och de är så vackra. Kristallformade och som fyrverkerier i blått, rött och grönt.

Tillbaka till den gråkalla morgonen med utsikt mot Torslandaviken och det gamla flygfältet. Det börjar ljusna och en stor lyftkran dyker upp rakt framför oss. Den står i Amhults centrum på andra sidan viken. En avsnörd havsvik med några kobbar, vassruggar och grusstränder. 

– Man måste ha lite havsutsikt från kvadraten för att ha någon chans. Sjöfåglarna är så många, förklarar Magnus med ögat riktat ner i tubkikaren.

– Det springer någonting på det lilla skäret mot flygledartornet. En drillsnäppa! Och en tofsvipa går över Rågskär, bakom SQ-skylten, säger Karin Magnander.

De kan sin lokal. Karin stannar ofta till här på vägen hem från jobbet de dagar hon inte hämtar dottern på dagis. 

– Herregud vad det är kallt! Ibland undrar man varför man håller på, säger hon och drar in händerna i jackan.

Ja, varför håller ni på?

– Hmm… jag lärde faktiskt känna en fågelskådare på Twitter. Det var något som fascinerade mig. En helt vanlig person med ett så konstigt intresse.

Hösten 2012 följde hon med denna vanliga person till Öland. 

– Himlen var full av ängshökar och röda glador, det kickade i gång något i mig. Jag har alltid haft olika intressen, men det är inget som har drabbat mig så förut. 

Väl tillbaka i Göteborg gick Karin ensam med barnvagnen och försökte förstå vad hon såg. Medan hon doktorerade i strålningsbiologi och var småbarnsförälder blev fåglarna en paus i tillvaron. Ett sätt att stanna tiden. De fanns alltid där, som meditation och spänning på samma gång. Hon skådar gärna växter också. Vill förstå hur allting hänger ihop och följa årstiderna framåt. 

 

Vi lämnar gänget klockan åtta. Då är det fyra timmar kvar tills de ska åka för att träffa sina rivaler. Varje lag får läsa upp sina arter timme för timme tills vinnaren är korad. Det ska visa sig att Torslandalaget blir tvåa, med sina 62 arter. Bara fem dagar senare händer det som fågelskådarna i stan väntat på i flera år: skedstorken dyker upp i Torslandaviken!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.