Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

På rätt avstånd klarnar perspektiven

Prästen Manilla Okomdal Nordanstig funderar över vad man ska göra när armarna inte längre räcker till. ”vi behöver komma en bit bort för att få klarhet i det vi inte riktigt ser när vi är mitt upp i det. Ofta har vi det vi försöker se, alldeles för nära för att verkligen kunna se det”, skriver hon i sin krönika.

Hur ska man kunna se med blotta ögat vad som står på den lilla tvättrådslappen? Och varför skriver de så små bokstäver i innehållsförteckningar nu för tiden? Eller är det bara jag som inte ser klart? Jag ser ju inte ens bokstäverna i korsordets små rutor som jag försökt roa mig med i sommar. När man måste hålla något på avstånd för att se klart och armarna knappt räcker till, eller när man måste ställa sig i en stark lampas ljussken för att se någorlunda tydligt, då vet man att man är ålderssynt och behöver läsglasögon. Å andra sidan har man med åldern vunnit andra perspektiv på det man möter och ställs inför och även om det inte ersätter synen så kompletterar det förhoppningsvis intrycken. Då blir det en sorts logik i att när armarna inte räcker till för att ögonen ska se klart då är det för att man har blivit visare, eller åtminstone äldre.

Konstnären vid sitt staffli backar bakåt för att få ett annat perspektiv på motivet, kanske kisar eller vinklar bilden för att ljuset ska falla över den så att färgerna blir klarare. Betraktaren i galleriet ser kanske bara en röra av färgkluddar när hon på nära håll betraktar tavlan men ser hur linjerna hänger ihop när hon tar några steg bort och betraktar bilden på rätt avstånd. På rätt avstånd klarnar perspektiven och vi ser bilden tydligt. Ibland är det så med livet också, att vi behöver få distans till något för att se något annat eller att vi behöver komma en bit bort för att få klarhet i det vi inte riktigt ser när vi är mitt upp i det. Ofta har vi det vi försöker se, alldeles för nära för att verkligen kunna se det.

När jag skumögd står där med den lilla etiketten med minimal skrift på och försöker göra halsen längre så tänker jag på hur Jesus tog med sig några av sina lärjungar bort från vimlet, upp på en höjd för att de skulle få se klart och tydligt. På avstånd och i ett annat ljus skulle det bli tydligt för deras ögon vem han egentligen var, mästaren som de följde.

I ett strålande sken och i ljuset av Moses och Elias eminenta sällskap stod deras dammige vän förvandlad, tydlig och heligt strålande. För ett ögonblick fick deras ögon se gudomlighet. Men även om de såg honom där och då med sina egna ögon så verkar det inte riktigt som de inser vidden av det de ser. De ser att detta inte är vilken man som helst, de får en aha-upplevelse och blir upplysta när situationen blir genomlyst. Synintrycket måste landa rätt också och för att förstå vad ögat ser måste man kunna tolka det man ser. När våra ögon tar emot ett synintryck, linjer, motiv och ljus som bryts måste det tolkas av vår hjärna som lärt sig vad det som ögat ser egentligen är. Men vissa saker som vi får se måste tolkas med hjärtat också. Hjärnans syncentrum hjälper oss att förstå vissa perspektiv av intrycken. Men när det landar i hjärtat inser vi något mer och anar andra perspektiv.