Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ulla Alfsdotter förverkligade en dröm när hon under två månader vandrade pilgrimsleden från St-Jean-Pied-de-Port i Frankrike till slutmålet Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Bild: Kjell Flodin

På födelsedagen kom Ulla fram till sina drömmars mål

Hon startade sin pilgrimsresa i franska St-Jean-Pied-de-Port och nådde slutmålet i Spanien 60 dagar senare. Då möttes hon av sina barn utanför katedralen i Santiago de Compostela. Visserligen i hällregn, men det var dagen då hon fyllde 70 år. Så vädret spelade ingen roll. Hon hade förverkligat sin dröm.

Ulla Alfsdotter har jobbat inom sjukvården hela sitt liv. Först som sjuksköterska och sedan som barnmorska. Ett val som hon trivts med och som hon fortfarande gärna jobbar med på somrarna. För då är hon tillbaka i Sverige fastän hon sedan flera år är skriven i Spanien.

– Men jag är en äkta bohuslänning i själ och hjärta. Så en dag flyttar jag tillbaka, det är jag säker på. Å andra sidan avskyr jag kylan så jag mår ju som bäst i Sydspanien. Där har jag byggt upp mitt liv och stortrivs med tillvaron.

Aktiv person

Att Ulla är en aktiv person som gillar att hålla i gång är uppenbart. Hon undervisar svenskar i dans och skriver och regisserar revyer. Sex uppsättningar har hon hunnit med fram till nu och fler lär det bli. Det bor många svenskar i Nerja med omnejd och många vill vara med.

– Jag älskar ju själv dans och många svenskar vill lära sig dansa salsa. Så jag har fullt upp och har nästan inte tid för mina egna intressen som att måla och skriva, säger hon och ler.

I hela sitt liv har hon varit kreativ och gillar att ge sig i kast med nya utmaningar. Allt från att själv renovera hus till att ensam köra bil från och till Andalusien.

– Bilkörning är så kul! Jag har alltid gillat att köra bil så det bekommer mig inte det minsta att ligga på vägarna. En dag körde jag 120 mil, minns hon.

Fyra dagar brukar nerresan ta och då passar hon gärna på att besöka vänner på vägen. I höst ska hon besöka nyfunna vänner i Frankrike. Vänner som hon lärde känna under sin långa vandring.

Ulla bestämde sig för att vandra samma dag som hon blivit tvungen att avliva sin älskade hund. Det var i december 2018. Hon kände starkt att det var dags för ett uppbrott och hon ville uppleva en ny fas i livet. Redan då började hon förbereda kroppen genom att börja vandra. Och eftersom hon bodde i bergen blev det en rejäl uppförsbacke hem varje dag.

– Jag började med att köpa vandringsskor och ryggsäck och sedan var det bara att sätta i gång. Det var motigt i uppförsbackarna men jag lärde mig snabbt att inte titta uppåt och se hur långt det var kvar. Det hjälper faktiskt och det praktiserade jag mycket på pilgrimsvandringen.

Kände friheten

1 april packade Ulla sina tillhörigheter i lådor som magasinerades och tog nattbussen norrut. Nu var hon på väg och kände friheten i att inte vara bunden. Hon ville bara en sak. Att klara hela vandringen och komma fram på utsatt tid.

– Bättre födelsedagspresent än att få mötas av sina barn när man precis klarat av hela El Camino finns inte, säger hon och ler med hela ansiktet.

Väl framme i St-Jean-Pied-de-Port skaffade hon sig alla papper och kartor som behövdes inför vandringen och sov över en natt. Med pilgrimsmusslan fäst på ryggsäcken började hon sin första vandringsdag. Den innebar en stigning på 1 000 meter och var rätt tuff. Dag två korsade hon den spanska gränsen och hade redan börjat förstå hur ansträngande det skulle bli. Oftast gick hon mellan åtta och tolv kilometer per dag. Hon tog det i sin egen takt och lyssnade på kroppen.

– De flesta gick dubbelt så långt som jag. Det var kallt och opålitligt väder i Pyrenéerna så tidigt på våren och ibland kunde man råka ut för full snöstorm. När jag fick problem med min fot hyrde jag en häst och hann avverka 26 kilometer den dagen. Jag är van ryttare och njöt av att få sitta på en häst och se naturen ur ett annat perspektiv.

Vänlighet utmed vägen

Ulla möttes av stor vänlighet och minns särskilt en ung kvinna som stannade och masserade hennes onda fot när hon satt och vilade på stigen. Väl klar med masserandet reste sig kvinnan upp, log och vandrade vidare. Ulla såg henne aldrig mer.

– Man får vara med om fantastiska möten med andra pilgrimer och lokalbefolkningen samtidigt som man får vara ensam med sina tankar och känslor. Plötsligt kunde jag börja gråta och det var inget konstigt med det. På något sätt mötte jag mina egna minnen och såg livet klarare. Och tystnaden gör så att man nästan hör sina egna tankar. Man lever verkligen fullt ut och inget stör. Man vädrar huvudet och blir lite pånyttfödd.

Bild: Kjell Flodin

Ulla använde bara sin mobil för att fota under dagarna men satte på den på kvällen för att kolla det viktigaste. Hon ville kunna bli nådd om det behövdes.

När vandringen började närma sig sitt slut tog Ulla en liten paus. Hon skulle vara framme exakt klockan elva den sjätte juni, varken förr eller senare. Därför unnade hon sig ett par dagar hos författaren Tracy Saunders som har en retreat för pilgrimer nära Santiago de Compostela. Ulla beundrade solnedgångarna över havet och lärde känna omgivningarna och njöt av vetskapen att hon var i hamn och kunde avsluta vandringen på rätt sätt.

– Att avbryta vandringen för abrupt är rena käftsmällen. Men jag var väl förberedd och kände att jag var i fas och bara kunde vara glad över att få träffa mina barn.

I mål på sin födelsedag

På morgonen på sin 70-årsdag gick hon till pilgrimskontoret för att hämta ut sitt pilgrimspass. När mannen kontrollerade hennes papper såg han att Ulla gått hela sträckan och dessutom fyllde år. Han reste sig genast och gav henne en stor kram. Han var klart imponerad.

Vad var svårast under vandringen?

– Det var faktiskt att få tag på bra mat. Som vegetarian fanns det inte ett tillräckligt utbud utan jag fick ofta klara mig på omeletter.

Varför är det så populärt att vandra El Camino i dag?

– Då kan man leva efter de sju ”budorden”, som myntats av en svensk präst: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Man upptäcker nya dimensioner av livet och lär sig tänka på ett annat sätt. Man blir onekligen påverkad. På ett bra sätt förstås, säger hon med ett skratt.

Nu i slutet på september packar Ulla bilen full och återvänder till Sydspanien. Ännu ett spännande år med nya utmaningar väntar. Det ser hon fram emot, speciellt när det börjar bli riktig höst här hemma.

Ulla Alfsdotter

Ålder: 70 år.

Yrke: Barnmorska.

Bor: I närheten av Nerja i Andalusien, Spanien.

Familj: Barn och barnbarn.

Intressen: Dans, måla, skriva revyer och noveller och segla.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.