Hon hade aldrig haft någon egentlig tanke på att bli sjökapten. Men som barn hade Emma Lehnberg varit på kryssning vilket hon upplevt som spännande, och när hon under gymnasietiden besökte en utbildningsmässa och fick höra talas om sjökaptensprogrammet på Chalmers väcktes ett intresse.
– Jag tyckte att det verkade kul och när Chalmers hade öppet hus åkte jag dit, berättar hon.
Ungefär samtidigt som Emma sedan började på Chalmers ryckte hennes tvillingsyster Anna in i lumpen. Inga sjöfarare eller militärer fanns i släkten sedan tidigare och många runtikring systrarna blev förvånade över deras val.
– Sjökapten är ju inte heller ett kvinnodominerat yrke, flera sa ”va?!” när de fick veta att jag skulle börja på Chalmers. Men många tyckte att det var kul, fortsätter Emma.
Liknande reaktioner
Även Anna möttes av liknande reaktioner.
– Alla som jag sa det till, att jag skulle göra lumpen, tyckte att det lät häftigt. Men vissa blev även lite chockade. När man tänker på värnplikten tänker man kanske att det är något som andra gör – men plötsligt skulle just jag göra det, säger hon.
– Fast egentligen ville jag först inte göra lumpen. Men jag blev inkallad och tänkte ”blir jag antagen efter mönstring så genomför jag det”, även fast jag inte visste vad det skulle innebära.
När vi träffas har drygt ett år gått sedan dagen då Emma flyttade från föräldrahemmet i Varberg till Göteborg för att studera sjöfart och Anna började köra stridsvagn vid luftvärnsregementet i Halmstad.
– När jag fick veta att jag blivit antagen kände jag mig ändå till en början taggad, säger Anna dröjande.
Kul – i två timmar
I nästa andetag konstaterar hon att det kändes speciellt eftersom hon, född 1999, hörde till den årskull som var först med att kallas till mönstring efter att värnplikten återinförts.
– Men jag hade ingen aning om vad som väntade, fortsätter hon. Att köra stridsvagn var kul de första två timmarna, sedan bara jobbigt. Jag vantrivdes redan efter ett par veckor.
Emma, däremot, stortrivdes direkt på Chalmers.
– Vi hade vår första praktik ganska tidigt, berättar hon. Flera hoppade av efter det, när de märkte ”det här är inte min grej, att vara ute till sjöss så länge”. Man kommer ju bort från allt hemma, familj och vänner – på det sättet är det en uppoffring. Men jag har gillat att vara på alla de båtar jag jobbat på.
Med ett leende lägger Emma till:
– På den första båten, en isbrytare, skulle jag vara en månad men jag frågade om jag fick stanna längre. Nästa praktik skulle jag vilja göra på ett oceangående fartyg. Jag vill prova att åka lite längre sträckor – testa det sjölivet.
Udda med isbrytare
Vidare förklarar Emma att de själva får önska vilka båtar de vill praktisera på. Isbrytare kändes udda, därför valde hon det vid den första praktiken.
– Det är ganska speciellt att köra is. Det är också ett riskfyllt arbete eftersom man går nära den andra båten man ska assistera, förklarar Emma.
– Jag trivs jättebra på utbildningen. Man lär sig nya grejer hela tiden. Nu sommarjobbar jag som jungman på Stena Line, men när jag är färdig vill jag nog arbeta på ett kryssningsfartyg. Jag vill ut och se saker – åka på äventyr!
Anna ler när hon konstaterar att hon – till skillnad från sin syster – numera drömmer om ett mer vanligt jobb. Fast trots att det visade sig att ett liv som militär inte passade henne är Anna glad över att hon har tiden i Halmstad gjord.
– Det är en fin merit. Om några år känner jag mig nog ännu mer tacksam. Men det var inte min grej... helheten. Att leva i kollektiv, utrustningen, att vara ute så mycket – det var bara jobbigt.
– Men du klarade det, säger Emma. Du gav inte upp. Du kämpade hela vägen.
– Jo... fast nu vill jag bli frisör, fortsätter Anna. Det verkar kul att lära sig ett hantverk, och jag kan tänka mig att det blir roligare och roligare ju bättre man blir på det. Jag har kollat upp ganska många utbildningar här i Göteborg. Men jag tänker att jag ska jobba ett år först och spara ihop pengar.
Lika – och ändå olika
Emma lutar sig fram och konstaterar:
– Tidigare har vi alltid gått i samma klass och haft samma kompisar. Vi har inte varit ifrån varandra mycket. Det är konstigt ändå att vi blivit så olika när det gäller vad vi vill. Men det är mycket möjligt att vi bor här båda två om ett år.
– Ja, och då kanske vi bor ihop igen, fyller Anna i.
Anna och Emma Lehnberg
Ålder: 19 år.
Familj: Mamma, pappa och storasyster.
Bor: Varberg respektive Göteborg.
Gör: Jobbar som receptionist/studerar.
Intressen: Emma gillar att spela tennis och fotboll, att resa och att umgås med kompisar. Anna är intresserad av mode och tycker även hon om att resa och att vara med vänner.
