Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Orden som letar sig hem

Prästen Tomas Sjödin funderar över ordens betydelse. Om vikten att sätta ord på det betydelsefulla och och använda ord med varsamhet. ”Ord bygger upp och skapar hopp men ord kan också skapa oro, skada självkänslan och skära djupa sår i själen. Sår som kan sitta kvar ett helt liv”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En av de sista skälvande dagarna av detta år skall jag resa till den pyttelilla ön Svanö i Ångermanälven. Ön omströmmas av vatten just där älven flyter ihop med havet, en knapp mil från Kramfors. Rör man sig med öppet sinne där kan man ännu – i andanom - höra ekot av skotten från ådalshändelserna 1931 där fem människor sköts till döds av militär som var ditkommenderad för att beskydda strejkbrytare mot fredligt demonstrerande arbetare. Skotten studsar ännu över vattnet. Och man kan ännu känna brandlukten från sågverket, öns i stort sett enda källa till försörjning, som brann ner 1930 och höra knakandet av träformar som vrider sig och störtar den mäktiga Sandöbron i älven, i augusti månad 1939, innan den var färdigbyggd. Min morfar var med och byggde bron. Arton arbetare drogs med i fallet och avled. Rapporteringen om händelsen drunknade i media eftersom andra världskriget bröt ur dagen därpå.

Som denna tidning redan rapporterat skall jag i mellandagarna ta emot Birger Normanpriset för 2021. Hos den breda allmänheten låter det nog inte det största litterära pris man kan få, många har säkert inte en aning om vem Birger Norman var, men för mig är det stort. Norman satte ord på min hembygd, han hjälpte mig att inte glömma min historia och han gav mig mitt språk. Utan Birger Norman hade jag knappast skrivit idag. Det är lite som den brittiska författarinnan Jeanette Winterson är inne på i sin självbiografiska bok ”Why be happy when you can be normal?” Hon menar att vi får tillbaka vårt språk genom språket hos andra. Att ”någon har varit där och för vår räkning djupdykt efter orden”. Norman blev min djupdykare. Det var han som för min räkning hämtade ett språk för kärleken och tron som jag inte hade funnit hos någon annan.

Nu för tiden upprepas ofta att ord skulle vara obetydliga. ”Det är bara ord” sägs det. Men det finns inget som heter ”bara ord”. Ord bygger upp och skapar hopp men ord kan också skapa oro, skada självkänsla och skära djupa sår i själen. Sår som kan sitta kvar ett helt liv. Norman visste det och därför använde han språket med varsamhet. Han skrev om stora känslor med små ord, om starka krafter med återhållen röst. Han visste att det uppskruvade röstläget inte når fram i det tilltagande bruset, att varsamheten med orden ger dem en tyngd och en betydelse som lätt går förlorad när man tar i. Han visste att det finns ord som letar sig hem, för att tala med honom själv.

I en av hans drygt trettio böcker, ”Vägen längs sjön” finns följande dikt som får bli min julhälsning till den håller på att tappa förtroendet för orden och längtar efter ett språk för hoppet, ett språk som letar sig hem:

”Det är för de hopplösa det finns hopp.

Därför att det vilar i något annat än deras egen hopplöshet.

Det finns i Guds skapelse.

Själva grunden.

Ja, jag skriver ord

Ord är bräckliga.

Men inte det de talar om”