Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Nynningen tar i för full hals igen

”Den som är fiende till arbetarklassen är, för alltid, också fiende till mig". När Nynningen ställer sig på scen igen är budskapet och musiken densamma som för 40 år sedan.

Det var en annan tid. Motståndet mot Vietnamkriget hade enat gräsrötterna, kärnkraftsfrågan brände och kvinnorörelsen vädrade morgonluft. 
När Göteborgsgruppen Nynningen gav ut sin skiva ”För full hals” 1973 satt den som en smäck. Albumet med tonsatta dikter av den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs uppmanade till solidaritet med arbetarklassen och betonade ordets makt.
– Det är jäkligt bra material som håller än, konstaterar Tomas Forssell, som är bandets gitarrist och sångare.

Just nu är Nynningen ute på en turné i landet, den första på närmare 40 år, med samma musik och samma textrader som en gång hittade sin givna publik på vänsterkanten. I dag är både bandmedlemmarna och deras fans äldre och grånade, men glöden finns fortfarande kvar.
– Det fanns en kollektiv kraft under 70-talet som var väldigt betydelsefull och som har följt med oss hela livet, menar Tomas Forssell.
I december gjorde Nynningen sin första comeback på restaurang Pustervik i Göteborg. Då såldes biljetterna ut på ett ögonblick och lokalen var fylld till bristningsgränsen. Tomas Forssell visar upp en bild i sin mobiltelefon på det gungande publikhavet.
– Det som var kul var att det var en sådan blandning på folk som kom och lyssnade på oss. Både de som var med för 40 år sen, plus en hel del ungdomar, säger han.

Tomas tror att det finns en längtan hos många, tillbaka till vad 60- och 70-talen stod för. Då fanns en framtidstro som inte finns på samma sätt i dag och de politiska frågorna var tydligare. Det var helt enkelt lättare att ta ställning för eller mot, menar han, men får mothugg av basisten och kollegan Nikke Ström.
– Det är minst lika enkelt att ta ställning i dag. Det är bara att det är andra frågor och andra sanningar som diskuteras. Dessutom är återväxten god när det gäller alternativa musikrörelser, hävdar Nikke Ström.

Nikke Ström, en av de gamla hjältarna i återförenade Nynningen. Bild: Lisa Thanner
Nikke Ström, en av de gamla hjältarna i återförenade Nynningen. Bild: Lisa Thanner

1970-talet präglades av en stark vänsterrörelse och ett växande miljöengagemang. Det handlade om kamp för rättvisa och gemensamma värden.
Men hur kollektiv var egentligen den unga generationen?
Historikern Björn Horgby ställer omedelbart alla föreställningar på ända. Han menar att bilden av efterkrigstidens unga som en solidarisk grupp, som strävade mot gemensamma mål, inte stämmer med verkligheten. 
I stället hävdar han att 40- och 50-talisterna var den första riktigt individualistiska generationen. 
– De revolterade mot sina föräldrars samhällsengagemang och förankring i olika rörelser, som fackföreningar och nykterhetsorganisationer, säger han.

Ungdomarna opponerade sig mot de äldres familjetraditioner och den kollektiva gemenskapen som funnits tidigare. De vände ryggen mot den skötsamma arbetarrörelsen med socialdemokratin i centrum och facket som en skyddande hand. Den personliga utvecklingen hamnade i fokus och det handlade mycket om ”forma sig själv” både med hjälp av sina åsikter och genom att lyssna på särskild musik.
– Tänk bara på hippiegenerationen. De letade sanningar i sitt inre, bland annat med hjälp av droger, menar Björn Horgby, som är professor i historia vid Örebro universitet.
Många av revoltörerna kom från borgerliga medelklassmiljöer och var uppvuxna i en optimistisk tidsanda. Ekonomin blomstrade och de unga 40-talisterna var de första någonsin som hade råd att välja bort fasta arbeten. Det fanns jobb överallt, och trygga, livslånga anställningar upphörde att vara något eftersträvansvärt. 
– Dessutom skedde en utbildningsrevolution i samhället, och arbetarklassens barn fick möjlighet att läsa på universiteten. På många sätt var den nya vänstern under 70-talet både klassöverskridande och individuell, säger Björn Horgby.

Sanningarna var enkla och fienderna tydliga. Det handlade om att ta personlig ställning mot Vietnamkriget, kärnvapen och Sydafrikas apartheid. De unga vänstersympatisörerna demonstrerade gärna tillsammans och uppvisade en enad front, men enligt historieprofessorn gick engagemanget aldrig riktigt på djupet. Det finns dessutom en vetenskapliga studie, World Value Survey, som visar att svenskarna blev världens mest sekulariserade och individualiserade folk under efterkrigstiden.
– Det mest problematiska var väl att vänstern under den här tiden upphöjde odemokratiska värden. Jag var själv aktiv i FIB Kulturfront och hade Maos Kina som ett föredöme, säger professorn. Dessutom var den manliga dominansen stor inom vänsterrörelsen under 1960-talet och männen satte agendan. Samtidigt började en ny form av feminism se dagens ljus. Kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden och frågan om daghem kom upp på tapeten.
– Under den här tiden skedde en enorm samhällsförändring när människor flyttade in till städerna och bröt många kollektiva band. Nu gick välutbildade kvinnor från borgerliga miljöer i bräschen och krävde barnomsorg och lika lön för lika arbete, förklarar Björn Horgby.

Bara något årtionde senare förändrades allt. 1980-talet kom som en kalldusch för många av aktivisterna. Drömmen om revolutionen svalnade i takt med att de tidigare idealen krackelerade. Gamla idéer funkade inte längre och i stället tog den så kallade ”yuppieeran” vid. De sociala klyftorna vidgades och måttot blev att satsa på sig själv. Samtidigt hade världshistoriens första ”tonåringar” vuxit upp och etablerat sig i samhället.
– 40- och 50-talisterna hade skaffat familj och gjort karriär, vilket betydde att de hade fått andra prioriteringar. Utopierna hade förlorat sin bärkraft, menar Björn Horgby.

Miljöfrågorna blev i och för sig allt viktigare under samma tid och lyckades skapa ett starkt engagemang hos många. Men luften hade definitivt gått ur de stora idealen. Så gott som samtliga rörelser som skapats under de senaste 40 åren har haft enstaka frågor i fokus och anhängarna har varit förhållandevis få.
I dag är även informationsutbudet enormt och inte mycket är antingen svart eller vitt – och de grå nyanserna kan vara svårare att ta ställning till.
– Jag ser på min egen dotter. Hennes generation är mer medveten än vad vi var i hennes ålder och de har förmågan till analys. De köper inte de enkla sanningarna längre, säger Björn Horgby.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.