Ny tid väntar efter deckarsviten

Redan när Åsa Larsson skrev sin första kriminalroman ”Solstorm” visste hon hur många det skulle bli totalt. Om någon ville ge ut boken skulle hon skriva ytterligare fem i samma serie, i annat fall åtminstone två till innan hon gav upp.

Sin sjätte deckare

Bonniers nappade och ville dessutom ha en uppföljare. Nu sitter hon och slutredigerar sin sjätte deckare om den norrbottniska advokaten Rebecka Martinsson. Böckerna har spridits över världen och blivit både film och tv-serier.

– Nu ska jag tillåta mig att inte göra några planer för den närmaste framtiden. Det är en lyx att kunna unna sig en arbetsfri period. Jag ska läsa en massa och så har jag ett mer handfast projekt – att sätta upp ett timmerhus.

Byggmaterialet ligger och väntar under en presenning i Tornedalen. Dit vill hon kunna åka ibland i framtiden, både för att hon har sina rötter där och för att hennes berättelser oftast utspelar sig i de trakterna.

– Det är viktigt att kunna vara en del av den historia man berättar, det har jag känt mer och mer. Min identitet är norrbottning men det finns fortfarande så mycket där som jag har kvar att erövra. Som meänkieli, mina föräldrars första språk som jag aldrig lärde mig.

Tyckte om skattefrågor

Åsa Larsson flyttade från Kiruna 1989 för att läsa juridik i Uppsala. Varför valet föll på just juridik minns hon inte riktigt, det var som att halka in på ett bananskal, som hon uttrycker det. Hon specialiserade sig på skatterätt. Åsa som var bra på matematik tyckte att skattefrågor verkade mer exakta och hanterliga än många andra juridiska områden.

Hon arbetade i Stockholm när hon fick sitt första barn och samtidigt började skriva på sin debutbok i det som skulle bli serien om Rebecka Martinsson. Familjen flyttade ut på landet och hon tog ett jobb med lägre lön och status men utan den arbetsbelastning som juristjobbet innebar.

Järnstaket runt sig

– Och så satte jag ett järnstaket runt min skrivtid – lade undan mobilen, höll mig ifrån tv:n, lät huset vara stökigt.

Det blev kanske en timmes skrivande per dag – inte jättemycket, men hon gjorde det i alla fall. När boken blev antagen hos förlaget bestämde hon genast vad hon skulle göra med pengarna som den genererade.

– Köpa skrivtid. Jag började med att söka tjänstledigt. Till slut såg min chef så olycklig ut att jag sa upp mig.

Att det blev just deckare tror Åsa Larsson var ett sätt för henne att både behaga och förarga sin pappa.

– Han älskade litteratur, vi hade massor av böcker hemma, men deckare var ju inte fint. Jag tror också att kvinnor gärna väljer att börja med kriminallitteratur eftersom det kan vara en fråga om självförtroende. ”Kan jag inte skriva en riktig bok kan jag åtminstone skriva en deckare.”

Monsterskräck

Så småningom flyttade Åsa Larsson med familjen till Mariefred som skulle bli spelplats för hennes nästa stora berättarprojekt: ungdomsböckerna i Pax-serien som är en sorts blandning av monsterskräck, vardagsrealism och småstadsskildring.

– Jag hade pratat med min son och hans kompisar innan jag började skriva, de var i elvaårsåldern då. Varför slutade ni läsa? Vad saknar ni? Pax-serien är förankrad i många samtal med läsare i den åldern.

Författaryrket kan låta fritt och härligt, men där finns hela tiden en självpålagd press att prestera, framhåller Åsa Larsson. För drygt tio år sedan sade kroppen ifrån.

Hon var på väg till en bokmässa i Italien.

– Jag kände att jag dör om jag åker till Arlanda nu. Det är väl det som kallas att gå in i väggen. Jag var aldrig hos någon läkare så jag vet inte. Men jag hade privilegiet att kunna vila så länge jag behövde eftersom mina tidigare böcker försörjde mig.

Kan du någon gång känna att du borde ha fortsatt som skattejurist?

Nyper sig i armen

– Skojar du! Med all respekt för alla skattejurister. Jag har ett drömyrke, så är det faktiskt. Att jag under 20 år kunnat försörja mig och mina barn på att vara sagoberättare, det är så att jag måste nypa mig i armen.

Johan Ekfeldt